It's National Poetry Month! Submit your poetry and we'll publish it here on Read Write.as.
It's National Poetry Month! Submit your poetry and we'll publish it here on Read Write.as.
from Lastige Gevallen in de Rede
[✓] Het lied van De Aanvinkclub
Ik weet pas hoe het gaat Als het in een hokje staat zonder vakje kies ik geen partij er moet voor de zekerheid een vinkje bij alles wat komt is makkelijker te slikken als ik het eerst zorgvuldig aan kan klikken er moeten altijd een aantal opties open tussen liggen, zitten, staan, kruipen, rollen of lopen een netjes goed leesbaar overzichtelijk keuze menu tussen het signaal en de zenuw want zonder een dergelijk vakgebied heb ik geen idee dan is er geen ja mogelijk en ook geen nee ik weet het pas echt niet als ik dat ergens in kan vullen en alleen met vijf betaalopties koop ik die spullen ik moet kunnen kiezen uit kleuren en aantal een optie voor het meest gekozen paardje uit de stal ik wil een keuze lijst voor het beste lied er moet een vinkje bij anders bestaat het niet zonder invulvakjes durf ik niet eens te kiezen dan zal ik waarschijnlijk het overzicht op alles verliezen geef me een vakje en ik weet weer hoe ik me voel een meerkeuze vraag en ik weet weer wat jij bedoeld het al en het bijzondere moet op een rijtje staan dan kies ik zonder twijfel de juiste banaan ik ben een man met een wil om kruizen te zetten zelfs op een kieslijst voor lange afstandsraketten als ik ergens een hokje zie dan vul ik het in dat is dan ook het enigste waar ik goed in ben vraag het niet open maar vraag alles dicht dan worden zware problemen luchtig en licht oorlog en vrede elk in hun genummerde hokje en daaruit kiezen onder druk van een tikkend klokje geluk, ongeluk, pijn, genot, start of stop ieder woord is goed als het komt met een invulknop ik durf wel te zeggen dat feitelijk elke geschreven taal beduidend meer waard is met zo'n helder signaal vinkje er op vinkje er in ja zo gaat ie goed vinkje er bij vinkje er onder ik zou niet weten of ik trouw ben zonder, zo'n hokje met mijn huwelijkse staat hokjes voor vinkjes zijn voor altijd en eeuwig mijn enige echte steun en [✓] toe [ ] ver [ ] laaaaaaaaat
Bent u gelukkiger na het lezen van dit vers?
[ ] Ja [ ] Nee [ ] Weet ik niet
from
The happy place
As I made my way home from fitness dance class, I saw a man falling haplessly on the paving stones outside the main entrance to his apartment building.
— are you OK?, I asked
— yes but the PIN code doesn’t work, he said, meaning to the door
— Do you need help getting up? I asked
— I live here, he responded now slowly getting on his feet unsteadily
He’d dropped his pizza, box lay upside down on the ground. And the plastic containers of sauce were spattered on his wallet and his phone which he’d also dropped.
He looked about to fall again, I asked
— Can I pick your stuff up for you?
— No, he replied, but you can hold the door for me.
He managed to gather his stuff, but I took the pizza and handed it to him
— this still looks edible, I said encouragingly
One hand on the door frame, he took the pizza in his hand and I saw then that his arm was incredibly muscular.
— take care now, I said as we parted ways
And with thoughts of the ruined pizza on my mind I went home
I am thinking about it still.
from
wystswolf

'What is your home?' A stranger asks.
Home (for you, my love)
Home?
No. Not what I once named it. Not walls, nor roads remembered by the body’s tired return.
Home has slipped its geography. It no longer answers to maps.
Listen, I will tell you, my friend, of a home with no address, no door, no fixed sky...
only a mind.
The mind.
Yours.
Where I wander like a pilgrim without sleep, touching the edges of your thoughts as if they were holy cloth.
I left a place once called home; a source, perhaps, a well I drank from without ever being quenched.
What is a home if the heart refuses it? If it does not loosen there, does not lay down its armor, does not breathe?
No—
Home is not where a man hangs his hat.
It is where he loses himself entirely.
And mine... mine is not here.
Not fully.
It is cleaved. like light through glass, like a prayer spoken in two languages—
here, and there, and in the terrible distance between.
You...
You are my home.
I have driven whole nights through the dark of myself to reach you,
whispering your name like a rhythm against the wheel, like a vow I could not break if I tried.
I would come to you in the hour when breath is deepest, when the world forgets itself—
not to wake you, but to feel you there, to exist in the same quiet as your dreaming body.
That would be enough. God— that would be everything.
There:
in that imagined room, in that borrowed closeness,
I am unafraid.
My demons do not follow. My doubts cannot cross the threshold.
There is only the heat of being known, the slow unraveling of all I pretend to be, the dangerous relief of becoming myself in the presence of you.
Amber-eyed, ocean-removed, twelve hundred leagues of absence and still
you are nearer to me than my own hands.
What is this place we make without touching?
What is this fire that asks nothing and takes everything?
I live there in the thought of you, in the shape of your name inside my mouth, in the quiet confession of wanting.
And one day—
if the world is merciful, or cruel enough
here and there will collapse into one,
and I will stand beside you with nothing left to lose,
and say, at last,
not as metaphor, not as longing—
but as truth:
I am home.
#poetry #wyst
from Blip-A
It’s been a while since I wanted to start a blog. Years really. I kept telling myself that I’m not ready, no one will care, I’m too busy etc. It really is just standard stuff when it comes to starting something new or when you put yourself out there. You make up any excuse just so you can delay the whole thing until you either forget about it or you just don’t care about it anymore. Pretty neat defence mechanism.
You try to justify the whole delay so you can plan out everything in advance, everything can be perfect so you don’t make a mistake. It doesn’t work like that. I should know this by now that I’m 34 years old. Year by year I feel like I lie less to myself but it still happens daily. At least I’m aware. That is something I guess.
Okay so like I said I’m a 34 year old guy. I was born in Hungary but I moved to England in 2014 when I was 23. To this day I don’t know if that decision was good or bad. Probably never will. Because of this, English is my second language and that means I’ll make mistakes. This was another excuse I liked to tell myself. I mean my English is not perfect but I can convey my thoughts pretty well I feel like and I hope it adds some uniqueness to my posts. I don’t want to run all my stuff through an AI or spellchecker. I’ll obviously try to minimise mistakes especially spelling ones but I don’t want to sound like a robot. I honestly despise this whole new era of “everything is AI”.
The biggest thing that helped me get started was when I realised I don’t have to share this blog with anyone. No one needs to know who I am. It doesn’t matter if anyone reads it or not. I just like writing. I always have. I wrote very basic stories when I was a kid. Okay I admit they were heavily mimicking existing ones. I remember one that was basically Robinson Crusoe but written by a 12 year old.
I really started rambling here. I didn’t think I will write about that Robinson story, I honestly even forgot about it until 2 minutes ago. It is funny how much stuff comes to surface when you are trying to organise your thoughts so you can put them down in a readable fashion.
I have loads of interests and I like taking walks whilst I think about a lot of stuff. I used to have a car but I sold it. I walk to and from work too. I really don’t want to get lazy and I hate driving. I’ll write posts just about anything I think. My plan is to write at least one post per week. (I refuse to call my work an article because it feels pretentious.) I might even write multiple a day. Who knows? I just want to get going.
Without trying to give you the whole list, below is the stuff I like the most from the top of my head. This doesn’t mean I’ll only write about these but perhaps it gives you an idea of what kind of guy I am.
Guitar – Especially Rock and Roll, Blues, Hard Rock, Metal (Been playing since 2007.)
Football and Formula 1 – Favourite teams: Arsenal and Ferrari. Pain. I know.
Books – Andy Weir is my favourite author.
Films – Mainly horror, action and science fiction. I have a newfound love for old black and white Japanese films. I like the Human Condition trilogy, okay?
Philosophy – I was always interested and last year I’ve found stoicism which is probably the one I read the most.
Obviously I like ton of other stuff too. Gaming, cooking, hanging out with people, whatever. You get the gist. I really don’t know why I’m trying to make this into a list.
Anyway I think it is time for me to say goodbye and I hope, future me will be very happy that I started this blog.
Thanks,
Blip-A
from folgepaula
I found a moth inside my elevator. I scooped it up with my hands shaped like a bowl and brought it out to my balcony. Then I started imagining what it would tell its moth friends afterward. Like, how she (yes, I am calling her SHE) suddenly entered this brightly lit moving box and got trapped there, no water, no food, and every now and then a giant would appear, absolutely terrifying her.
Until one day or some hours, she cannot really precise, but it felt like an eternity, a giant with long hair and a weird looking white horse (that's Livi in case you missed the ref) showed up, grabbed her with giant hands, and everything went dark again. She was sure that was the end. But then the hands opened, and there she was, at the highest height she's ever been in life, she was back outside, but outside this time was so enormous, she could see all the buildings and the city from above, all this happening as if she’d been teleported to freedom. Her moth friends would probably call the whole thing an abduction.
She’d be invited onto moth podcasts to share her testimony. The hater moths would say, “Fake. She just wants attention, next thing you know, she’s auditioning for Too Hot to Handle”, etc. Eventually, she’d write a book compiling testimonies from other moths who claim to have been abducted, trying to find patterns. Some would say, “My giant had short hair.” Others: “Mine was bald.” Some would insist there was no giant at all, just a huge transparent glass thing, and at the bottom, something that looked like a piece of Spar flyers. Other moths would never swallow the theory of the giant jar with Spar flyers at the bottom. “This is obviously a marketing move from Spar!” they would say.
Damn it's so hard to be a believable moth.
/Apr26
I recently watched the seventh season, second episode of Star Trek: DS9, Shadows and Symbols. The character Benny Russell (played by Avery Brooks) is in a psychiatric room writing his story on the walls. He does this because the doctors refuse to give him paper.
A psychiatrist, Dr. Wykoff (played by Casey Biggs) offers Benny a paint roller to erase his writings so he can be “cured” of his delusions. I won’t spoil any more so go watch. After watching that episode it gave me an idea.
Inside my home I have blue, white, and yellow walls. What color wall would I choose? Or would I write on all of them? Unfortunately, white and yellow walls are too bright even in low lighting. Blue walls are easier on my eyes and still bright enough when there’s not enough light.
However, all of this doesn’t matter. The real question is: how long can my kids and I write on the walls before my wife goes berserk and makes me clean and repaint them?
#writing #blue #ds9 #startrek #walls #white #yellow
from
🌾
#shuacantikharem
Sialan kan Wonwoo jadi kepikiran.
Kalo dibilang apa Wonwoo nyesel nyium bibir Joshua karena sekarang dia jadi buronan di kalangan temen-temennya sendiri (dan entah berapa juta manusia di luar sana yang Wonwoo nggak kenal tapi sama keselnya karena bibir Joshua udah direbut cowok anonim), jawabannya tentu aja enggak ya gaes yaaaaa ☝️
Wonwoo NGGAK AKAN pernah nyesel karena KAPAN LAGI BISA NYIUM BIBIR JOSHUA HONG WOI, MAU DUNIA KEBELAH KEK BODO AMAT YANG PENTING DIA UDAH NGERASAIN BIBIRNYA JOSHUA JISOO HONG‼️‼️‼️‼️
(eit nggak usah ngiri☝️)
Cuma, yeah, tetep aja Wonwoo kepikiran. Kalo reaksi temen-temennya aja udah radikal begitu, apakah bakal ada ekstrimis-ekstrimis lain yang siap nyulik Jeon Wonwoo pas tau dirinya lah perebut ciuman Joshua, terus Wonwoo dihanyutkan ke sungai Gangga? Ato, worse, ditunjuk jadi duta MBG?? 😨 (ih najis)
Dikernyitkannya dahi, auto hidung bangirnya ikut mengerut. Wonwoo berjalan memasuki perpustakaan di area pusat kampus seperti tiap sore dengan kedua lengan melipat di dada. Parasnya kelewat serius buat isi kepalanya yang random saat ini. Kayaknya better Wonwoo agak jaga jarak sama Joshua deh. Nerapin beberapa rules personal yang ketat. Jangan deket-deket biar nggak khilaf ciuman lagi. Jangan berduaan doang di ruang sepi. Jangan—
“Ikh...”
...Yaelah. Langsung muncul itu Joshua-nya depan mata. Baru juga mau dijauhin bjirrrrr. KENAPA SIH??!! SEGITU PENGENNYA SEMESTA INI COMBLANGIN WONWOO SAMA JOSHUA, HAH???!!! YAUDAH DEH KALO MAKSA MAH!!!
Wonwoo menghampirinya. Tapi Joshua juga nggak nyadarin kedatangan Wonwoo sih. Dia tengah sibuk berjinjit sambil ngulurin lengan setinggi mungkin, berusaha menggapai salah satu buku tebal di rak paling atas. Wonwoo diem aja ngeliatin dia dari koridor. Kayak biasa, perpustakaan di jam bubaran kampus gini udah tergolong lengang. Hampir nggak ada orang lain di sekitar mereka. Mungkin ada 1-2 orang yang ngumpet, tapi nggak tau deh lagi pada ngumpet di mana tepatnya.
Joshua berusaha jinjit lebih tinggi lagi. Suatu pemandangan yang separo bikin Wonwoo pengen ketawa soalnya Joshua lucuuuuuu bangettt, separonya lagi kesian pengen bantuin. Padahal beda tinggi badan Wonwoo sama Joshua juga nggak jauh-jauh banget, tapi mayanlah, selisih tinggi itu berperan besar dalam situasi kayak gini. Sementara itu, Joshua udah gemeter sebadan-badan, berusaha mengerahkan seluruh inci tingginya biar tangannya nyampe ke buku itu. “Dikit, uh, lagi...,” gumamnya tanpa sadar.
Alangkah kagetnya Joshua pas ada tangan lain menjulur santai, mengambil buku yang dia maksud tanpa kesulitan sama sekali. Arah pandangnya berputar dari lengan ke wajah orang itu yang lagi dongak kayak dia sebelumnya. Jeon Wonwoo. Lengkap dengan kacamata bingkai hitamnya dan wajah serius nan ganteng yang akhir-akhir ini menghantui pikiran Joshua. Salting, Joshua pun perlahan berbalik badan, menatap Wonwoo yang masih berkutat sama buku di rak atas dan membiarkan degup jantung nggak beraturan dalam dada serta rona merah melalap kedua pipinya.
Joshua menelisik satu-persatu fakta: mereka berduaan (lagi) + semburat jingga dari celah jendela jatuh menerangi perpustakaan sore itu + lorong rak di pojokan yang sunyi sepi + jarak tubuh mereka terlalu dekat + Wonwoo tetep seganteng pas nyium dia waktu itu. Deg degan, Joshua lalu memejamkan mata dan mengangkat sedikit dagunya.
Posisi Joshua yang seperti itulah yang Wonwoo temui saat dia akhirnya menunduk, berniat memberikan buku yang baru dia ambilkan. Namun, niat tersebut sirna seketika. Joshua dalam kukungannya jelas menantikan sesuatu, meminta sesuatu dari Wonwoo dengan tindakannya. Degukan ludah membuat jakun Wonwoo naik-turun. Dia yakin dia tau apa yang Joshua minta darinya, tetapi dia nggak berani ngambil kesimpulan segitu cepetnya.
Masa sih...? Masa cowok secantik ini—makhluk seindah, sesempurna, se-enggak nyata ini—nungguin ciuman dari Wonwoo?
Detik berlalu, meleleh menjadi menit. Nggak kunjung datang sentuhan yang diharapkan, Joshua (dengan penuh tanda tanya) perlahan membuka sedikit celah mata, mencari tau di mana kah keberadaan Wonwoo. Rupanya dia masih ada di hadapannya, masih mengukung Joshua, memojokkannya ke rak buku, tapi sekarang dia menatap Joshua lekat-lekat. Tatap mereka bersirobok dan, spontan, Joshua merasa malu. “Ah, ini, mm,” terbata-bata, sembari mukanya begitu merah bagai tomat kematengan. “A-aku enggak—”
“Mejemin mata gitu maksudnya apaan nih?” seloroh Wonwoo, sengaja. Sumpah deh, Joshua Hong itu kenapa bisa begitu gampangnya mancing sisi jail Wonwoo sih? Minta digodain banget?? “Lo nungguin gue ngapain?”
Makin dan makin kebakar aja pipi Joshua. “Eng-enggak kok, nggak gitu...,” balasnya dalam gumaman rendah, saking lembutnya sampe hampir nggak kedengeran andaikan perpustakaan lagi nggak sesepi itu. “Cuma...muka kamu deket banget, aku kan jadi keinget...lagi...”
...Sumpah.
Cantik. Cantiknya pake banget. Cantiknya nggak ngotak. Wonwoo harap Joshua sadar sepenuhnya kalo dia tuh cantik luar biasa dan bahwa dia berhak banget dipuja-puji, disembah bak ratu berlian pemilik hati para budak cinta. Joshua, sumpah lah...
“Terus, emm, jadi aku mikir apa kamu nggak mau—”
Wonwoo majuin kepala buat nutup mulut Joshua pake bibirnya. Refleks, juga dengan sentakan napas, Joshua mejamin mata lagi. Ciuman itu ringan. Hanya bibir ketemu bibir buat beberapa detik. Suara kecupan lah yang tertinggal kala kedua bibir dipisahkan paksa.
Bagai terhipnotis, Wonwoo mengelusi bibir atas Joshua. Lembut. Merah delima. Sedikit lengket, mungkin sisa lip balm yang masih menempel. Mata yang sayu. Pipi yang merona. Bener-bener secantik—bahkan jauh lebih cantik—di foto-foto majalah itu. Ibu jari Wonwoo turun ke bibir bawah Joshua, menekannya sedikit hingga terbuka, memperlihatkan geligi dan sekelebat ujung lidahnya. Turun lagi hingga membelai rahang dan menangkup dagu. Bisikan yang semakin rendah, semakin berat.
“Cantik...”
Dagu Joshua diangkat. Tangan Wonwoo yang lowong bertumpu pada rak di belakang Joshua. Nggak bisa menahan diri, Wonwoo kembali mencium bibir manis itu. Alih-alih Wonwoo merundukkan badan sedemikian rupa, kini Joshua lah yang harus menegakkan lehernya agar bisa mencapai bibir cowok itu. Dia pasrah, membiarkan Wonwoo terus menerus memberikan kecupan-kecupan kecil pada bibirnya. Sesekali, tautan bibir mereka sedikit lama, sedikit nggak rela harus terlepas meski sedetik kemudian akan langsung terpaut lagi.
Hati Wonwoo bagai melambung ke atas awan. Joshua Hong yang diidamkan cowok dan cewek sekampus kini berada di bawahnya, dengan bibir begitu penurut mengikuti gerak bibirnya. Wonwoo melepaskan ciuman dengan napas agak memburu, berniat memberikan kesempatan pada Joshua untuk menenangkan diri. Mungkin dia kelewat tergesa-gesa. Mungkin Joshua overwhelmed dan butuh time out untuk mengambil napas.
Di luar dugaan, Joshua malah menaikkan kacamata Wonwoo ke rambutnya, merangkulkan kedua lengannya ke leher Wonwoo dan menarik bagian belakang kepala cowok itu untuk menyatukan bibir mereka kembali. Kali ini bukan lagi kecupan naif yang mereka bagi, melainkan segala yang selama ini dibendung baik oleh Wonwoo maupun oleh Joshua. Bibir Joshua mencumbuinya, secara aktif mengajak Wonwoo untuk melepaskan segala hasrat yang dimilikinya. Ciuman demi ciuman yang mereka bagi semakin panas. Tangan Wonwoo menemukan pinggang Joshua, merangkulnya erat dengan harapan menghapus memori akan Seungcheol di sana. Tangannya yang lain menelusuri punggung Joshua melalui bahan kemejanya yang halus. Bagian depan tubuh mereka menempel nggak kalah lekat dari sepasang bibir.
“Mmh,” suara-suara geraman tertahan menemani bunyi cumbuan yang basah. Di satu momen, Wonwoo menggigit perlahan bibir Joshua, berbagi helaan napas bersama, sebelum memasukkan lidahnya ke celah yang tercipta. “Hng!” Joshua mendesah agak kencang, tapi untungnya lidah Wonwoo keburu menemukan lidahnya dan berhasil membungkam keributan tersebut. Decakan terdengar. Peluh menitik di kening Wonwoo. Kaki Joshua hampir nggak tahan untuk mengalungi pinggul Wonwoo, mengundang cowok itu untuk mencumbuinya terus seperti ini di sudut terpencil perpustakaan sampai malam turun.
“Uhuk, uhuk!”
Suara batuk seseorang. Bagai disiram air dingin, Wonwoo langsung melepas Joshua, hampir-hampir melompat mundur menjauhinya. Segera diturunkannya kacamata agar indra penglihatannya kembali. Dia memandangi Joshua—bibir bengkak dan basah, mata sayu, wajah memerah, serta napas memburu—lalu meneguk ludah. Dia. Dia yang udah bikin Joshua kayak gini. Jeon Wonwoo.
Tapi,
nggak di sini juga anjir. Kalo ada yang liat, gimana? Terus kalo sampe kesebar rumor kalo dia lah cowok yang udah nyium Joshua, gimana? Minimal digebukin, lebih mungkin digantung terbalik di pohon beringin di halaman belakang kampus. Screw that, nggak peduli nasib dirinya deh, tapi nasib Joshua? Wonwoo nggak mau kalo nama Joshua jadi jelek gegara ulahnya. Dia suka Joshua. Suka banget. Cinta. Karena cinta, makanya—
“Ah, Wonu—”
—sebelum Joshua sempet ngomong apapun, Wonwoo udah berbalik dan pergi (sambil doa nggak ada yang nyadar akan jendolan di celananya, amen), meninggalkan Joshua yang berusaha menenangkan dirinya sendirian sambil menyentuh bibirnya, masih terlena oleh ciuman bergairah dari cowok itu.
Terhalang oleh rak-rak buku, Joshua nggak sadar sama sekali kalo ada orang lain yang merhatiin mereka sejak bercumbu tadi. Orang lain yang menyeringai jahil karena suatu rencana udah terangkai manis di dalam kepalanya. Orang lain yang juga merupakan 'musuh' Joshua Hong akhir-akhir ini.
from drpontus
Instead of only criticizing “AI” (when in fact, the commercial LLM services are really the main issue), here is a more optimistic list of things I support 💪 (followed by a list of bad smells 🦨 in AI):
💪 Smarter machine learning models that do more with less: less data, less energy, less waste.
💪 Building models that are better, not just bigger: reliable, effective, and resource-conscious.
💪 Ethical innovation: training AI without exploiting creators or trampling intellectual property rights.
💪 Practical AI use cases that truly help people and society, not just corporate bottom lines.
💪 Sustainable business models that support fair, circular industries instead of endless extraction.
💪 Respect for language and culture – preserve diversity, don’t erase it.
...therefore, I stand against:
🦨 Bloated generative AI systems with bottomless appetites for data, energy, and water.
🦨 The expanding footprint of data centers swallowing land and resources.
🦨 Predatory tactics to grab training data at the expense of human rights.
🦨 Turning AI into a tool for surveillance capitalism and exploitation.
🦨 Pretending to care about AI safety while dodging real accountability.
🦨 Systems that funnel power to a few tech giants, making the rest of us renters in their digital empires.
🦨 Human suffering in AI’s hidden labor force – those forced to filter the internet’s worst as cheap, disposable labor (usually in the Global South).
🦨 Schemes to dodge taxes and skirt regulations, while claiming to build the future.
🦨 Generative AI services aren’t tools – they’re just content repositories, trained on a vast and murky pool of internet data. But the internet is a mess: full of errors, bias, satire, and outright lies. These systems can’t tell truth from fiction, and they strip away context and source credibility. There’s no metadata to distinguish fact from sarcasm or disinformation. It all looks the same to an AI. That’s a disaster waiting to happen.
🧠 The most sustainable, creative, and ethical model isn’t an algorithm. It’s the human brain. If you want art, writing, or ideas, hire a human being. You’ll get quality and originality, not a regurgitated mashup from a statistical prediction machine.
The right place for AI is in support – statistical prediction, maintenance, and optimization. That's proper tools. But generative AI services won’t help us work less or better. They’ll push us to go faster, sacrificing quality, creating stress, and robbing us of agency. To build a future centered on humans, we must focus on human well-being – not just on making tech billionaires richer.
(btw, I have nothing against skunks, the icon just represents “bad smells” 😀)
from
Internetbloggen
När internet började bli tillgängligt för en bredare publik under 1990-talet uppstod ett behov av enklare sätt att publicera innehåll. Tidiga webbplatser var ofta statiska och krävde teknisk kunskap för att uppdateras, men gradvis växte idéer fram om mer personliga och kontinuerligt uppdaterade sidor. Ur detta föddes bloggarna – en blandning av dagbok, publiceringsplattform och offentlig röst, där individer kunde dela tankar, länkar och berättelser i ett löpande flöde.
Samtidigt uppstod ett praktiskt problem: hur skulle man hålla koll på alla dessa uppdateringar utan att behöva besöka varje sida manuellt? Lösningen blev RSS, ett standardiserat sätt att distribuera innehåll automatiskt till läsare. Med hjälp av RSS kunde användare prenumerera på sina favoritbloggar och få nya inlägg samlade på ett ställe, vilket gjorde internet både mer överskådligt och mer levande. Tillsammans lade bloggar och RSS grunden för ett mer dynamiskt, användardrivet nät – långt innan sociala medier tog över scenen.
Under tidigt 2000-tal var bloggar själva ryggraden i det sociala internet. Plattformar som Tumblr, Blogger och WordPress gjorde det enkelt för vem som helst att publicera tankar, guider och dagboksinlägg. RSS, via format som RSS och Atom, blev ett slags distributionslager ovanpå detta: istället för att besöka varje blogg kunde man samla allt i en läsare och få uppdateringar i realtid. Det var en ganska decentraliserad och användarkontrollerad modell.
Sedan kom sociala medier och förändrade spelplanen. Plattformar som Facebook, Twitter och senare Instagram tog över mycket av det som bloggar tidigare stod för. Det blev enklare och snabbare att publicera kortare innehåll, och algoritmer började styra vad vi ser istället för kronologiska flöden. I den miljön tappade RSS sin synlighet, inte för att tekniken slutade fungera, utan för att den inte passade in i affärsmodellen hos de stora plattformarna.
Men det betyder inte att bloggar och RSS försvunnit. Snarare har de blivit mer nischade och ibland mer professionella. Nyhetsbrevstjänster som Substack och Ghost bygger i praktiken vidare på samma idéer: direkt relation mellan skribent och läsare, utan mellanhänder. Många av dessa erbjuder fortfarande RSS-flöden, även om de inte alltid lyfts fram lika tydligt.
Samtidigt finns det en tyst renässans för RSS bland mer tekniskt intresserade användare. Verktyg som Feedly och Inoreader används för att återta kontrollen över informationsflödet i en tid där algoritmer ofta upplevs som brusiga eller manipulativa. I en värld av “doomscrolling” blir RSS nästan ett motgift: du väljer själv vad du vill följa, och inget annat.
Bloggandet i sig har också förändrats snarare än minskat. Mycket av det som tidigare hade varit blogginlägg dyker idag upp som långa trådar på sociala medier, videor på YouTube eller poddar. Formen har skiftat, men drivkraften att publicera och dela perspektiv är densamma.
Så frågan är inte riktigt om bloggar och RSS är på väg bort, utan om de har slutat vara mainstream. De har gått från att vara standard för alla till att bli verktyg för de som aktivt väljer ett mer öppet och kontrollerat internet. Och just därför finns det något nästan tidlöst i dem. När pendeln svänger bort från centraliserade plattformar brukar intresset för öppna standarder och egna publiceringsytor komma tillbaka.
Det dyker också upp nya tjänster för att följa bloggar så som Blogflock. Så än är nog inte bloggar och RSS utdöda.
Det har också kommit mer nischade bloggplattformar. Nouw är en svensk sådan, den växte fram i en tid när bloggandet redan hade blivit etablerat, men höll på att förändras. Den lanserades 2015 som en vidareutveckling och omprofilering av det tidigare communityt Nattstad, med ambitionen att skapa något mer än bara ett tekniskt verktyg för att skriva inlägg.
Till skillnad från klassiska bloggplattformar fungerade Nouw inte bara som en plats där man publicerar texter, utan också som ett slags digitalt magasin. Bloggarna blev en del av ett större nätverk där innehåll kunde lyftas fram, kurateras och nå en bredare publik. Det gjorde att plattformen fick drag av både socialt nätverk och mediekanal, snarare än enbart ett publiceringsverktyg.
Framtiden för bloggar och RSS är svår att spika fast, men mycket pekar på att de inte försvinner utan snarare fortsätter leva i nya former. I takt med att fler tröttnar på algoritmstyrda flöden och centraliserade plattformar kan intresset för öppnare lösningar öka igen, där användaren själv styr vad som konsumeras. Tekniker som RSS finns redan på plats och används fortfarande bakom kulisserna i många tjänster, även när det inte märks utåt. Samtidigt kan nya sätt att publicera innehåll – som nyhetsbrev, poddar och egna plattformar – fortsätta sudda ut gränsen för vad en “blogg” egentligen är. Kanske blir framtidens blogg mindre synlig som begrepp, men desto mer närvarande som idé: en direkt kanal mellan skapare och läsare, utan att någon annan bestämmer vad som ska nå fram.