And It's OK.

#blog You are not going to read random triggering goonbabble. I have reached a different point in my pornosexual journey. Goonbabble is good for likes, but everyone always takes pause when you lay things out real and really present gooning as an actual lifestyle. Not something you do and think you are good at because you are 'in the moment.'

Since 2023, my life took a major shift from my old self. My past traumas built up and broke me. I took a stand and said no to the things that hurt me. I was getting older. The traditions others cling to were not working for me. In fact, they were the very same systems that chipped away at me until nothing was left, and I caved in under my own stress.

When I began to rise as something new, I turned to porn and masturbation. I turned to gooning. It was a way to really help soothe the wounds and settle into what is important. I was able to find what is safe and what works for me. Over time, I was able to find all the pleasures I could never find or receive from another person.

It became a quest to remove all hints of duality. Finding balance with porn, finding balance with normie bullshit, and having them all swirl around and co-exist.

The end result is you get something raw and forward and open. Something unapologetic. But then I recently came to a core realization.

The blending and elimination of duality go both ways. It's not just about letting porn in. It's also letting yourself exist with porn. I'm still learning more about myself. I'm learning how I react to certain situations, my flaws as I interact with others, and what I should do to course correct.

This year I am taking a different path in my continued evolution. Aspects of my 'original' self and porn self are having honest negotiations, and things are slotting in a different way.

I can proudly say I'm not normal.

How I do things, how I say things, my viewpoints, my actions… they probably do not make much sense to anyone but me, and that's ok. I have always had my own way of doing things, my own flow, my own flavor. That never changed. That always stayed.

It shows in how I carry myself and how I interact with others.

I have a pretty narrow band of social compatibility. I look for certain types of interactions and conversations. I'm quick to filter out things that do not suit me in that avenue. I'm not just “saying no,” but I am curating an online persona where nonsense and low-level conversations do not thrive.

My message encouraging black women to sexually liberate themselves will always be true. But how it looks to others may not be liked, or even fully understood. I accept that. But I am solidifying an identity. I'm not “just another porn account.” There is thought in an action, what I do, and how I do it. And to fully realize that, I have to own my decisions and do things differently.

I am an artist. I create. I influence. The core of my creativity is porn, but what grows out of this is an ecosystem of writing, ambient music, and content curation for women who are rarely seen and fully understood.

A relatively recent discovery for me has been the writing of George Saunders. Less than two years ago I belatedly came around to reading his excellent novel Lincoln in the Bardo. Since then I've also read Liberation Day (his latest collection of short stories) and A Swim in a Pond in the Rain (his book about reading and writing short stories) — greatly enjoying them both. The other weekend I picked up a nominally signed copy of his new novel Vigil from Rossiter Books in Monmouth – in which the 'signature' resembles a monogram more than a fully written-out name. Now I've read that one too, finishing it on Sunday morning.

Like Lincoln in the Bardo its setting straddles the line between life and death. Vigil's protagonist is Jill Blaine, one of the departed, who has found a posthumous vocation in providing solace and guidance to those struggling with the hard work of dying. The book begins with her arrival at the home of her latest, and most challenging charge – former oil-company supremo K.J. Boone. Little does she know that others of her kind have their own axes to grind with the moribund patient. Unlike the earlier novel, this is a short book, running to only 172 pages. Saunders' mastery of short-form fiction is much in evidence in a narrative well-stuffed with telling details. For me it was another very satisfying read, though I did wonder if the story's moral dimension may have slightly inhibited some of its characterisation.

After that, I read Karin Tidbeck's novel The Memory Theater in just a couple of days. At 221 pages it is likewise fairly short. This is an idiosyncratic and inventive work of fantasy with elements of folklore and fairy-tale. If it weren't for all the violence one might recommend it to older children on account of its charming lightness of touch (of course some children might like it because of the violence). It kept me absorbed and entertained throughout. Interestingly, Tidbeck, who is Swedish, wrote it in English. The implied off-stage demise of its antagonist, the memorably callous Lady Augusta Prima, seemed to leave an opening for her potential return in a sequel.

---

There have been a couple of new musical arrivals this week. On Friday a CD copy of Patricia Brennan's recent album Of The Near And Far arrived in the post. Her contribution on vibraphone to Mary Halvorson's ‘Amaryllis’ ensemble had impressed me, and led me to look for music with her name on it. I first bought her 2022 album More Touch. That one, however, I'd found pointily percussive in a way that tended to jangle my nerves, meaning I didn't listen to it often. What I'd caught of Of The Near And Far on-line suggested this newer album might be a more readily approachable one with some smoother surfaces. And, in general it is, though there are some more jagged moments too, especially on the track 'Andromeda'.

It's music apparently inspired by the night sky, with five of the seven tracks named after constellations and in various ways (explained in the booklet notes) musically inspired by them. As well as Brennan on vibes, there are parts for piano, guitar, bass, drums, live electronics and string quartet. Of the other musicians I was only hitherto familiar with the pianist Sylvie Courvoisier, whose album Chimaera I own. Both Courvoisier and Brennan are exponents of somewhat demanding jazz that is out toward the further edges of (and occasionally beyond) what I can enjoy. My mood isn't always right to sit down with this kind of thing, but, on the right day I do appreciate it. An example track: 'Aquarius'.

Left outside my door in the rain the following day a vinyl copy of the new album by The Olympians: In Search Of A Revival. Thankfully the record inside the wet cardboard was protected by plastic wrap. I'd come to the self-titled debut by the band only a few years ago, since when it's been one of the most frequent return visitors to my turntable. Here we have slices of more of the same only different – servings of high-quality backward-looking instrumental funk & soul that are a straightforward joy to hear. Hear, for example, ‘California’. Too often to buy new vinyl is to navigate a minefield of substandard pressings: I’ve had no such trouble with the Dap-Tone label and its offshoots, whose quality control I have found consistently first-rate.

First day at the new job, and the new company has a lot of fires to put out, but this environment might just be the place where I can thrive. I had an otherwise chill day, ending it with a call with my hoarse-voiced partner.

In Between

Somewhere in between

Desperate prayers for miracles and Eager waiting for the end of the world

Millions of brothers and sisters wander and wonder What does this thing called faith mean to my life today?

Northwestern at Indiana

Tonight my plan is to listen to an NCAA men's college basketball game between the Northwestern Wildcats and the Indiana Hoosiers. I'll be listening to the Flagship Station for IU Sports for the call of the game and for pregame and postgame coverage. With the game's scheduled start time of 6:00 PM CST, this fits perfectly into my nighttime routine.

And the adventure continues.

My disdain for Dispensationalism is no secret.

It fails to discern the unfolding of God's saving plan for humanity. It fails to properly understand the fulfillment of the Old Testament in the New. It flies in the face of the Church's consistent and universal understanding of Scripture. It is a novel scheme that is heterodox, at best, and heretical in some of its variations (I'm looking at you, John Hagee).

Here is the summary of a Roman Catholic explanation of Dispensationalism and Zionism that does a great job succinctly dismantling this interpretive system, which (thankfully) is waning in popularity and influence:

Christ is the fulfillment of the Old Testament. He is the New Covenant, which established the new Jerusalem, the Church, at the cost of His own blood, which does not seek to rebuild the Temple in Jerusalem, let alone advocate a Zionist political state.

The promise of the land was always inseparable from the Temple: “you are to seek the place the Lord your God will choose from among all your tribes to put his Name there for his dwelling. To that place you must go” (Deuteronomy 12:5). Since an earthly Temple is no longer wanted by God, for Christ Himself is the Temple—“Destroy this temple, and I will raise it again in three days” (John 2:19)—the religious reasons Christian Zionists hold that a physical land is necessary are obsolete since the Messiah became the Temple and sign of the land.

The entire article is worth a read.

#theology

Jag har ett komplicerat förhållande till Spotify-spellistor. Å ena sidan är de fantastiska – någon annan har gjort jobbet att kurera musik så jag slipper. Å andra sidan är många av dem... no ja, inte särskilt bra. Men hur vet man skillnaden? Hur bedömer man om en spellista faktiskt är värd att lyssna på?

Det var precis den frågan som Isitagoodplaylist.com skapades för att svara på, och jag älskar dem för det.

Vad är Isitagoodplaylist?

Isitagoodplaylist.com är en tjänst som analyserar Spotify-spellistor och ger dem betyg baserat på olika parametrar. Du klistrar in länken till en spellista, och sajten ger dig en detaljerad rapport om hur bra (eller dålig) den faktiskt är.

Det är som att ha en musikrecensent som faktiskt använder data och statistik istället för bara vaga känslor. Och i en värld där Spotify har miljontals spellistor är det här exakt den typ av kvalitetskontroll som behövs.

Tjänsten är gratis att använda, enkel att förstå, och ger faktiskt användbara insikter. Det är en av de där tjänster som gör en sak och gör den riktigt bra – inget krångel, inga onödiga funktioner, bara ren spellistanalys.

Hur fungerar analysen?

När du analyserar en spellista på Isitagoodplaylist kollar tjänsten på flera olika faktorer:

Popularitet och diversitet - Är det bara mainstream-hits eller finns det en mix av kända och mindre kända låtar? En bra spellista balanserar det bekanta med det upptäckande. Om allt är top 40-hits är det kanske inte den mest intressanta spellistan. Om allt är obscurt indie-material med 50 lyssnare per låt kan det vara för nischat.

Artistrepetition - Hur många gånger dyker samma artist upp? Om en spellista påstår sig vara om “90-talets rock” men består av 15 Nirvana-låtar och ingenting annat, ja då är det inte riktigt en bra representation av eran. Bra spellistor sprider ut sig över flera artister.

Release-datum - När släpptes låtarna? En “2020s hits”-spellista borde inte vara full av låtar från 2015. En “klassiker”-spellista som mest innehåller musik från förra året är kanske inte riktigt genomtänkt.

Energi och tempo - Spotify har data om varje låts energinivå och tempo. Isitagoodplaylist använder det för att se om spellistan har ett bra flöde. En träningsspellista borde ha hög energi. En chill-spellista borde ha lägre tempo. Om det är kaos är det ett dåligt tecken.

Längd och sammanhållning - Hur många låtar innehåller spellistan? Finns det en röd tråd eller är det bara random låtar slängda ihop? Vissa spellistor är tydligt kurerade med omtanke, andra känns som att någon bara klickade “lägg till” på sin “liked songs” tills de blev trötta.

Alla dessa faktorer vägs samman till ett övergripande betyg. Det är inte en perfekt vetenskap – musik är subjektivt – men det ger en riktigt bra indikation på om en spellista faktiskt är genomtänkt eller bara slarvigt hopkastad.

Varför spellistkvalitet spelar roll

Du kanske tänker: “Men varför bry sig? Om jag gillar låtarna spelar väl resten ingen roll?” Och på sätt och vis har du rätt. Men en bra spellista är mer än bara bra låtar – det är en upplevelse.

En välkurerad spellista tar dig på en resa. Den har ett flöde, en uppbyggnad. Den introducerar dig till ny musik utan att chocka dig. Den balanserar det bekanta med det överraskande. Det är skillnaden mellan en random shuffle och något som faktiskt är designat för att lyssnas på från början till slut.

Dåliga spellistor å andra sidan? De hoppar mellan genrer utan mening. De repeterar samma artister tråkigt. De har inget flow – ena sekunden lyssnar du på lugn jazz, nästa sekund dunkar hardcore techno i öronen. Det är uttröttande.

Isitagoodplaylist hjälper dig identifiera skillnaden innan du slösar bort din lyssartid. Och i en värld med oändlig musik är din tid faktiskt värdefull.

Curators och spellistskapare

En av de coolaste funktionerna på Isitagoodplaylist är att du kan följa specifika curators. Om någon konsekvent gör bra spellistor kan du se alla deras listor på ett ställe.

Ta till exempel den här curatorn eller den här. Du kan se alla deras spellistor, hur de betygsatts, och få en känsla för deras kurerings-stil.

Det är lite som att hitta en bra filmrecensent – när du väl hittat någon vars smak överensstämmer med din kan du lita på deras rekommendationer. Fast istället för filmer handlar det om spellistor.

För oss som faktiskt bryr oss om att göra bra spellistor är det här också en sorts kvalitetssäkring. Jag har själv analyserat spellistor jag skapat, fått feedback på vad som kunde förbättras, och gjort ändringar. Det är som att ha en editor för dina musikaliska kurering.

Spotify-ekosystemet och spellistkultur

För att förstå varför Isitagoodplaylist är värdefullt behöver vi prata om hur gigantiskt Spotifys spellistekosystem faktiskt är. Det finns miljontals spellistor. Bokstavligen miljontals. Vissa är officiella Spotify-listor, vissa är från stora medier, men de allra flesta är skapade av vanliga användare som du och jag.

Problemet är att kvaliteten varierar extremt. Vissa spellistor är mästerverk av kurering – de berättar historier, de introducerar perfekt balanserad ny musik, de har tagit timmar att sätta ihop. Andra är... ja, mindre genomtänkta. Någon klickade på “skapa spellista”, drog dit 50 random låtar, gav den ett generiskt namn som “Chill Vibes” och tänkte inte mer på det.

Spotifys sökfunktion hjälper inte heller särskilt mycket. Om du söker efter “workout music” får du tusentals resultat. Hur väljer du? Antalet följare är inte alltid en bra indikator – populära spellistor kan vara populära av fel anledningar, eller för att de fick en viral boost en gång men egentligen inte är bra.

Det är här Isitagoodplaylist kommer in. Det ger dig ett objektivt sätt att utvärdera spellistor baserat på faktiska metriker, inte bara popularitet eller gut feeling.

Användbara use cases

Jag använder Isitagoodplaylist i flera olika situationer:

När jag hittar en ny spellista - Innan jag börjar följa och lyssna analyserar jag den snabbt. Får den bra betyg? Då är det värt min tid. Får den dåligt betyg kan jag skippa den och leta vidare.

När jag jämför liknande spellistor - Om jag söker efter “80s synthpop” och hittar 20 spellistor med samma tema kan jag analysera dem alla och välja den bästa. Det är mycket effektivare än att lyssna igenom alla.

När jag förbättrar mina egna spellistor - Jag skapar själv spellistor ibland, och det är supervändbart att analysera dem för att se vad som kunde förbättras. Kanske repeterar jag samma artist för ofta? Kanske är tempot för ojämnt? Analysen visar det direkt.

När jag upptäcker nya curators - Om en spellista får högt betyg kollar jag vem som skapat den och följer dem för att se vilka andra spellistor de gjort. Det är ett bra sätt att hitta pålitliga musikskapare.

När jag bevisar en poäng - Okej, det här är kanske mest för skojs skull, men när någon säger “den här spellistan är awesome!” och jag tycker den är trash kan jag analysera den och visa med data varför den faktiskt inte är så bra. Ja, jag är den typen av person.

Begränsningar och vad tjänsten inte gör

Isitagoodplaylist är fantastiskt för vad det gör, men det är viktigt att förstå dess begränsningar. Det analyserar objektiva metriker – data, statistik, mätbara faktorer. Det kan inte bedöma subjektiv musiksmak.

En spellista kan få perfekt betyg på alla tekniska parametrar men ändå inte vara något du gillar om musiken inte är din stil. Omvänt kan en spellista få lägre betyg men vara exakt vad du söker om du specifikt vill ha något nischat eller ovanligt.

Tjänsten kan heller inte ta hänsyn till kontextuella faktorer. En spellista avsedd för en specifik fest med specifika människor kan bryta mot alla “bra spellista”-regler men ändå vara perfekt för just den situationen.

Så använd Isitagoodplaylist som ett verktyg, inte som absolut sanning. Det ger dig värdefull information, men du måste fortfarande använda ditt eget omdöme.

Jämförelse med andra spellistverktyg

Det finns andra verktyg för att analysera Spotify-spellistor, men Isitagoodplaylist sticker ut för sin enkelhet och fokus. Vissa verktyg ger dig omfattande statistik och grafer – vilket är coolt om du är data nerd, men överväldigande om du bara vill veta “är det här en bra spellista?”.

Isitagoodplaylist ger dig svaret rakt på sak. Ett betyg, några nyckelmetriker, klart. Du kan dyka djupare om du vill, men du behöver inte. Det är användbarheten som gör det värdefullt.

Andra verktyg fokuserar mer på att skapa spellistor eller hitta ny musik. Isitagoodplaylist fokuserar specifikt på att utvärdera befintliga spellistor. Det gör en sak och gör det bra, vilket jag alltid uppskattar.

Framtiden för spellistkurering

Jag tror att verktyg som Isitagoodplaylist blir allt viktigare. Mängden musik på streamingplattformar växer exponentiellt. Spotify lägger till tiotusentals nya låtar varje dag. Antalet spellistor växer i samma takt.

I den miljön behöver vi verktyg för att filtrera och utvärdera. Vi kan inte lyssna på allt. Vi kan inte analysera varje spellista manuellt. Vi behöver sätt att snabbt identifiera kvalitet så vi kan spendera vår lyssartid på det som faktiskt är bra.

Jag föreställer mig en framtid där Spotify själva integrerar liknande funktionalitet – kanske betyg eller kvalitetsmarkeringar direkt i appen. Men tills dess finns det tredjepartstjänster som Isitagoodplaylist, och jag är tacksam för det.

För spellistskapare – förbättra ditt hantverk

Om du själv skapar spellistor (vilket du borde om du bryr dig om musik) är Isitagoodplaylist ett ovärderligt verktyg för att förbättra ditt hantverk. Det ger dig konkret feedback på vad som fungerar och inte fungerar.

Kanske upptäcker du att du repeterar samma artister för ofta. Kanske är ditt tempo för ojämnt. Kanske blandar du årtionden på ett sätt som inte fungerar. Analysen visar det, och du kan justera.

Det är som att ha en coach för spellistskapande. Det kommer inte göra jobbet åt dig – du måste fortfarande ha bra musiksmak och kuratorisk känsla – men det hjälper dig identifiera blinda fläckar och förbättringsområden.

Jag har själv blivit en bättre curator tack vare den här typen av feedback. Mina spellistor har bättre flow nu, mer variation i artister, bättre balans mellan bekant och nytt. Det märks när människor faktiskt lyssnar hela vägen igenom istället för att hoppa efter tredje låten.

Social aspekt och delning

En underutnyttjad del av Isitagoodplaylist är den sociala aspekten. Du kan dela dina spellistanalyser, visa upp bra curators du hittat, och diskutera vad som gör en spellista bra.

Det är kul att jämföra spellistor med vänner. “Min workout-spellista fick 8.5, vad fick din?” Det är nördigt, ja, men om du ändå är musiknörd (vilket du förmodligen är om du läser det här) är det rätt typ av nördighet.

Vissa använder det också som ett sätt att visa upp sina kuratoriska skills. “Alla mina spellistor får över 8.0 rating” blir ett sorts kvalitetsmärke. Det är lite som att ha ett bra credit score, fast för spellistor.

Varför jag bryr mig om spellistkvalitet

Låt mig vara ärlig om varför det här spelar roll för mig personligen. Musik är en enorm del av mitt liv. Jag lyssnar på musik flera timmar varje dag. Och hur jag lyssnar – i vilken ordning, i vilken kombination – påverkar faktiskt min upplevelse.

En bra spellista kan förvandla en tråkig pendling till något njutbart. Den kan göra ett träningspass mer effektivt. Den kan sätta rätt stämning för ett socialt sammanhang. Den kan introducera mig till artister jag aldrig skulle hittat annars.

En dålig spellista gör motsatsen. Den bryter flödet, den irriterar, den får mig att vilja byta. Det är slöseri med tid och potential.

Så för mig handlar spellistkvalitet om att respektera musiken och respektera min egen tid. Det handlar om att vara medveten om att kurering faktiskt är en färdighet, inte bara “släng ihop några låtar och hoppas på det bästa”.

Kom igång med Isitagoodplaylist

Om du har blivit nyfiken (vilket jag verkligen hoppas) är det superenkelt att komma igång. Gå till isitagoodplaylist.com, klistra in länken till en Spotify-spellista, och vänta några sekunder medan analysen körs. Boom, du har ett betyg och detaljerad feedback.

Börja med att analysera dina egna spellistor om du har några. Det är både ödmjukande och lärorikt. Sedan kan du analysera spellistor du funderar på att följa. Jämför liknande spellistor för att se vilka som faktiskt är bäst kurerade.

Om du hittar curators som konsekvent gör bra spellistor, följ dem! Det är guldvärt att ha källor till kvalitetssäkrad musik. Och om du själv börjar skapa spellistor, använd analysen för att kontinuerligt förbättra ditt hantverk.

Slutord – spellistor som konst

Det är lätt att tänka på spellistor som något casually – bara en lista med låtar. Men bra spellistskapande är faktiskt en konstform. Det kräver musikkunskap, kuratorisk känsla, förståelse för flow och dynamik. Det är lika mycket konst som att DJ:a eller mixa.

Isitagoodplaylist hjälper oss att erkänna och värdera den konsten. Det ger oss verktyg att identifiera kvalitet, lära oss vad som fungerar, och kontinuerligt förbättra oss som både konsumenter och skapare av spellistor.

I en värld med oändlig musik är kurering det som gör skillnad mellan kaos och upplevelse. Det som skiljer random shuffle från något meningsfullt. Det som gör att vi faktiskt hittar och njuter av musik istället för att drunkna i överväldigande valmöjligheter.

Så nästa gång någon delar en spellista med dig, eller du hittar en som ser lovande ut, ta 10 sekunder och kör den genom Isitagoodplaylist. Det kan rädda dig från timmar av medioker lyssning. Eller det kan bekräfta att du hittat en pärla. Oavsett vilket är det värt att veta.

Och om du själv skapar spellistor – ta det på allvar. Använd verktyg som Isitagoodplaylist för att bli bättre. Din framtida själv, och alla som lyssnar på dina spellistor, kommer tacka dig.

Musik är för viktig för att slösas bort på dåligt kurerade spellistor. Isitagoodplaylist hjälper oss säkerställa att vi faktiskt lyssnar på det bästa. Och det är något jag definitivt kan stå bakom.

Toscana i mellersta Italien är en av Europas mest mytomspunna regioner. Här samsas böljande kullar, vinodlingar, cypresser och medeltida städer med några av världens mest betydelsefulla konstskatter. Det är en plats där natur, kultur och vardagsliv flyter samman på ett sätt som gör att besökaren snabbt känner av regionens särprägel. Toscana är inte bara en destination för sevärdheter, utan en upplevelse som genomsyras av rytm, smaker och historia.

Florens och renässansens arv

Florens är Toscanas kulturella hjärta och en stad som haft enorm betydelse för Europas konst och idéhistoria. Under renässansen blomstrade staden tack vare mäktiga familjer som Medici, och här verkade konstnärer som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Botticelli. Stadens silhuett domineras av den imponerande katedralen Santa Maria del Fiore med sin mäktiga kupol.

Ett besök i Florens innebär nästan oundvikligen möten med konst i världsklass. Uffizierna är ett av Europas mest berömda museer och rymmer verk som format konsthistorien. Samtidigt är Florens mer än sina museer. Att promenera längs floden Arno, korsa Ponte Vecchio i kvällsljuset och slå sig ner på ett litet torg med en espresso är minst lika betydelsefullt som att bocka av sevärdheter.

Siena och den medeltida atmosfären

Siena erbjuder en helt annan känsla än Florens. Här är det medeltiden som sätter tonen. Stadens centrum, Piazza del Campo, är ett av Europas mest unika torg med sin snäckformade struktur. Två gånger varje sommar förvandlas torget till arena för Palio di Siena, ett traditionsrikt hästlopp som engagerar hela staden.

Sienas katedral är ett mästerverk i svart och vit marmor och speglar stadens historiska rikedom. De smala gränderna, de branta backarna och de varma tegelfasaderna skapar en intim och nästan tidlös atmosfär. Här handlar upplevelsen ofta om att sakta ner och låta staden visa sig i sin egen takt.

Chianti och vinets landskap

Området mellan Florens och Siena kallas Chianti och är sinnebilden av det klassiska toskanska landskapet. Kullarna är täckta av vinrankor och olivlundar, och små byar tronar på höjderna. Här produceras det berömda Chianti Classico-vinet, huvudsakligen gjort på druvan sangiovese.

Att resa genom Chianti är lika mycket en visuell som en kulinarisk upplevelse. Många vingårdar erbjuder provsmakningar där man får inblick i vinets tillverkning och regionens traditioner. Kombinationen av lokala ostar, charkuterier, bröd och vin gör att måltiderna ofta blir en central del av resan.

Val d’Orcia och det ikoniska Toscana

Söder om Siena breder Val d’Orcia ut sig, ett landskap som blivit symbol för Toscana i filmer och fotografier. Här möts man av öppna vidder, ensamma gårdar på kullar och vägar kantade av cypresser. Området är upptaget på UNESCO:s världsarvslista tack vare sitt kulturhistoriska landskap.

Små städer som Pienza och Montepulciano lockar med både arkitektur och gastronomi. Pienza är känd för sin pecorinoost och sin harmoniska renässansplanering, medan Montepulciano erbjuder vintraditioner och vidsträckta utsikter. I Val d’Orcia är det ofta stillheten och ljuset som gör störst intryck.

Pisa och Toscanas kust

Pisa är mest känd för sitt lutande torn, som står på Piazza dei Miracoli tillsammans med stadens katedral och baptisterium. Tornets lutning har gjort det till en av världens mest fotograferade byggnader. Även om området kring tornet är turistintensivt rymmer staden fler sidor, bland annat ett levande studentliv och charmiga kvarter längs floden Arno.

Toscanas kust sträcker sig längs Medelhavet och erbjuder både sandstränder och mer dramatiska kustlandskap. Städer som Livorno ger en mer vardagsnära bild av regionen, med starka sjöfartstraditioner och ett kök präglat av fisk och skaldjur. För den som vill kombinera kultur och bad är kusten ett naturligt komplement till inlandets historiska städer.

Det toskanska köket

Maten i Toscana bygger på enkla, rustika traditioner där råvarornas kvalitet står i centrum. Brödet bakas utan salt, vilket ger en neutral bas till smakrika ostar och charkuterier. Rätter som ribollita, en mustig soppa med bröd och grönsaker, och bistecca alla fiorentina, en kraftig T-bensstek, är typiska för regionen.

Olivoljan spelar en central roll och används både i matlagning och som smaksättare direkt på bröd och grönsaker. Det är ett kök som inte försöker imponera genom komplexitet, utan genom enkelhet och äkthet. Måltiderna är ofta långa och sociala, där samtalet är lika viktigt som maten.

Att resa i Toscana

Toscana har ett välutbyggt tågnät mellan de större städerna, men för att nå de mindre byarna och landsbygden är bil det mest flexibla alternativet. Vägarna slingrar sig genom kullarna och erbjuder ständigt nya vyer.

Våren och hösten är särskilt populära tider att besöka regionen, med behagliga temperaturer och färre besökare. Sommaren är varm och livlig, med festivaler och lokala marknader som fyller städer och byar med energi.

Toscana är en region som upplevs bäst med tid. Det är i de små stunderna, morgonkaffet på ett soligt torg eller en sen middag med utsikt över vinfälten, som dess karaktär verkligen träder fram.

After using Ubuntu for several years, I still consider myself a Linux amateur. I’ve used Windows since middle school so I had to start over. But learning something new is a challenge when your memory isn’t as sharp as it once was. I’ve saved many bookmarks of Terminal commands to refresh my mind.

I bought a Lenovo Thinkpad X-1 Carbon back in 2017. Still find it funny that my Intel i7 quad core processor wasn’t enough to upgrade to Windows 11. That’s when I finally stopped using Windows for good. When my Thinkpad finally died last year (thank you for your service) I had to use my spare 2012 MacBook Pro 13.

I’ve gotten used to the MacOS format and in some ways love it more than my Lenovo. When I couldn’t update the Brave Browser on my MacBook anymore I decided to change the OS.

I researched the best Linux distro for my MacBook and it came down to two choices: Elemental OS or PopOS!. The first one looked promising, very similar to MacOS. But I didn’t want to pay only to not like it. So I chose the latter.

PopOS! doesn’t look like MacOS, but I read good things about it. I also wanted to try something different. After installing it the WiFi card wasn’t working. For some reason the OS doesn’t recognize Apple WiFi cards. The only solution was buying a USB WiFi card from eBay and it works.

I like the OS. It works faster than Ubuntu and it’s easy to navigate. I don’t care much for the Workspaces feature. As long as I can use Terminal and install and use the programs I need that’s all it counts.

The company who makes PopOS! also sells their own laptops, but they’re pricey. They allow donations so I’ll give back whenever I can for their good work. So if you want to try PopOS!, give it a shot and let me know if you like it or not.

#computer #laptop #linux #popos

Her memoir was much more measured than you would expect from a Sagittarius woman. She was so observant those first five years with Picasso, and in a way, it felt like she was locked up in her body, moving and responding to the different situations that she was thrown into—until it dawned on her—2 children later, that she was losing herself, and could no longer live in the shadows of someone.

I do remember being 20-something and ‘letting’ things happen to you, feeling somewhat less in control of your destiny. She was 21 when she met Picasso, who was 61. Reading her memoir gave me some empathy for an ex of mine, who had muttered under his breath, after a couple of years of a long-distance courtship that he had felt like my shadow.

Though, I was no Picasso. I was no tyrannical egotistical painter, who would throw tantrums, when I think of him “fading” within my confidence and poise, I can still understand what he might have meant, a little better. He was 10 years older than me, but I can see why it feels like I have lived more lives than he has.

What they should be teaching us in schools, is the resiliency and confidence that most people try to find in others first. We think that we will get stronger and better, in a duo or couple. Our culture trains us to look outward for it, but a lot of it is self-knowledge…and then the true test of being human, is being able to be part of a community, to be in communion with others—not just in romantic relationships.

部屋には、16時の光が斜めに差し込んでいた。体調はもう底をついていたが、冬の終わりの空気だけはやけに澄んでいた。外にはまだ雪が残り、窓辺の鉢植えには小さな新芽が顔を出していた。

「お前さ、昔、雪どかしてたら八百屋が出てきたことあったろ。しかも値札が全部めちゃくちゃでさ。にんじん一袋三千円とか。あれ、誰のいたずらだったんだろうな」

笑いながら言ったのは、大学時代からの友人・佐伯だ。今は画家をしているらしい。売れているのかどうかは知らないが、たまに個展の案内だけは届く。俺は毎回、行くふりをして行かない。

「お前、木のそばで靴紐結んでたろ。あれ、後から聞いたら“家に飯がない”って合図なんだってな。分かるわけねえよ」

「そんな時期あったな。伝わらない合図にハマってたんだよ。言葉にしないで伝わってほしい、みたいな」

俺たちは床に座って、新作らしい缶コーヒーを開けた。佐伯が缶の側面を見て、ふっと笑う。

「お前、その顔、ゲーセンにいたときの顔じゃん。しかも反射ごし」

「反射ごしでしか出ない顔なんだよ」

「なんだよそれ」

佐伯はテレビ前の古いビデオデッキに手を伸ばした。

「今の子ってさ、ビデオ再生するとき手を繋いでもらうんだってよ。安心するらしい」

「本当っぽく言うなよ」

再生された映像には、大学の文化祭で撮った8ミリが映った。画面の中の俺は紙コップを探している。服を脱ぎ散らかしているような動きで、あちこちを漁っている。

「覚えてるか。紙コップ探してただけなのに、みんなに“脱ぎ魔”って呼ばれてた」

「お前が言い出したんだろ」

佐伯は笑いながら、棚からマグカップを取った。そこには「ぬぎま」と書かれていた。俺のあだ名だ。

「なんかさ、紙コップ取る動きがやたら騒がしくて、服脱いでるみたいだったんだよ」

「コーヒー淹れるわ」

湯気の立つカップを受け取った瞬間、ふと、初めて鼻血を出した日のことを思い出した。洗剤のボトルを覗き込んでむせた拍子に、つっと血が落ちた。あのときの匂いが、今もどこかに残っている。俺は鼻血の出し方がカッコいい。

「そういやさ、喫煙所で上司と一緒になったとき、会社じゃないみたいに話が盛り上がったんだよ。なんか、気持ちよかったわ」

「わかる。俺もこの前、灰皿譲ったら“先祖に侍いる？”って聞かれた」

「どういう感性だよ、それで上司になれたのか」

「知らねえ。でも、ちょっと嬉しかったんだよな」

佐伯がポケットからライターを取り出し、俺に放る。

「名前つけて返してくれよ」

「なんでだよ」

「いいから早く」

「……ポチ」

「合ってる合ってる」

ライターを手に取りながら思う。名前をつけるって、つまり忘れないってことだ。そういうことを、俺たちは昔から、言葉にせずにやってきた。

「資料、添えておくよ」

「急に日本語言うな」

「日本語を言いました」

Love

One cannot love anybody without turning away from oneself. However, the crucial question is whether this movement is prompted by the desire to turn toward a positive value, or whether the intention is a radical escape from oneself.

Scheler, M. (2023). Ressentiment (English Edition) [Kindle Android version]. p38

#MaxScheler #love #value