Jin Jin

The highest of the tidal waves A day for thinking thin To a plebiscite of Lincoln A propos and signs of now This day is his A thirst and not for war Echoing the strange day To fish and their release By Thursday this A plane can land on Water But bend a wheel Inevitably sink And voices cry for help Lose two to Earth This day of Eight on worry What wounds do cost If we lay low Is victory in more than one In radial sin and fully prepared To speak the joy of the Lord Troubles of spirit And hands overboard The state is stateless ground To Earth this Summer With one Jin Mingri Night is still hanging in balance Forfeiting war And releasing all prisoners A glory of Earth in this year And every country Presume this day For missions to know, and how No fear of temperance And wanted for the stars This victory will treat you by far And currences due The way we have trailed Too many unspoken- in faith No to arrests And yes to thy duty A change can still happen- By law.

VVA Sport Olympia Lijf vanuit de Nattedrome te Naapels

Vragenaar der Staat – Welkom en fijn dat je zo snel voor de camera van VVA sport wilt verschijnen voor een kort interview na je gouden medaille op de 1111 meter Prik slee Menno Krenk. Wat gaat er door je heen?

Speler – O man, een droom komt uit, het is niet te geloven. Hier heb ik al die jaren voor gewerkt, en nu sta ik met goud, weergaloos.

Vragenaar der Staat – Het leek alsof de spanning je niks deed?

Speler – Goh, ja, vooraf wel maar eenmaal met de slee op de baan, na het inprikken, was ik die kwijt. Ik kon dankzij de mentale trainingsmethodieken van mijn zen sport therapeut dingen die er niet toe doen vergeten. Dan na het startschot alles stoppen in de prikstok en het ijs, machtig mooi.

Vragenaar der Staat – Je wist meteen dat dit de winnende tijd was?

Speler – Ja, maar er moesten natuurlijk nog 15 ritten komen maar deze rit voelde net zo als die tijdens het WK vorig jaar.

Vragenaar der Staat – Hoe komt het dat je juist bij deze alles of niets wedstrijden zoveel beter bent dan normaal.

Speler – Goh ja, ik denk omdat op zo'n moment iedereen kijkt naar ons terwijl ze anders iets leukers zouden doen. Het is enorm inspirerend om je werk te doen wetende dat zeg maar Trees en Mike op de bank zitten, mij steunen, willen dat ik speciaal voor hun extra hard mijn best doe zodat ik voor het land goud haal. Daar leef ik voor, weet je, normaal kijken alleen mensen die enige interesse in de sport hebben, als ze niet zelf moeten meedoen. Nu voor deze ene keer ben ik voor iedereen een outsider op goud, dan haal ik veel meer uit een slee.

Vragenaar der Staat – Dit succes zal de prik slee sport zeker goed doen!

Speler – Goh nee, dat hoop ik niet, dan moet ik serieus aan de bak om mee te mogen doen aan dit type evenementen, nu hoef ik slechts drie keer per jaar het beste uit mezelf te halen en de rest van het jaar paai ik de paar sponsoren die in het geloof in mij willen investeren. Hopelijk gaat het weer net zoals andere en wordt de prikslee sport meteen weer vergeten na afloop van de spelen.

Vragenaar der Staat – Bedankt voor deze enorme prestatie, Heel Smægmå houdt vandaag van je wel zeker tot aan de uitreiking van het volgend ere metaal voor andere sporten waar iedereen anders zelden naar kijkt. Omdat het er nu wel toe doet al is het alleen voor het kijken in de spiegel die wij zo duidelijk laten zien.

Redenaar der Staat – Welkom terug in de studio. We gaan meteen over naar de kwartatlon waar we het nodige metaal winnend werk mogen verwachten van onze landgenoten.

It didn't snow, so I ran my fastest pace of the year so far around the block. I fulfilled some responsibilities and don't feel the need to game as much, so maybe I'll get out of my rut soon?

Marty Supreme, Josh Safdie (2025)

A frenetic thrill ride beginning in the Lower East Side tenement buildings of NYC to become a globetrotting misadventure, ping-ponging across Europe, Africa, Japan, and New Jersey. Loosely based on real-life Ping Pong shark Marty Reisman, the movie is a mash-up of The Hustler and True Romance.

The plot borders on ridiculous, but the film is fueled by Timothy Chalamet’s charisma, ensnaring us into his madness. Hyper-stylized, with anachronistic needle drops, the movie feels contemporary until you see a car or a rotary phone.

Safdie assembles a cast that includes reality show stars, rappers, and Gwyneth Paltrow. 

See it.

#100WordReviews #Drabble #100DaysToOffload #movies #FilmReview #Cinema #Cinemastodon #JoshSafdie #TimotheeChalamet #MartySupreme #Oscars2026

Assuming you check your email constantly year round, and assuming that you think your HOA is going to contact you with something important by email, and assuming that if your HOA did also contact you via snail mail, that they would actually send that mail to the house you live in in the neighborhood since they definitely know you live there because you have been involved with them through the courts and their attorney and they placed a lien on your house and were foreclosing on it, this is what a violation email looks like:

8/12/2025 at 1:43 PM

Notice of Violation

Dear Resident,

Please note that your association management has identified a violation in relation to your unit. You will find more details below. Please review and take appropriate action as soon as possible.

VIOLATION DETAILS

Violation Type Deed Restriction Violation – Exterior Property Alterations, Signs and Hurricane Shutters

Violation No. 08122025000613

Raised By Management

Date Raised 08/12/2025 02:43 pm

COMPLIANCE REQUIREMENT

According to the Declaration of Covenants, Conditions and Restrictions for the Vista Palms Home Owner’s Association, you are in violation of Section 19.8.1 – Each applicant shall submit an application to the ACC with respect to any proposed improvement or material change in an improvement of any part of the exterior portion of the home. Community Standards 2.0 Alterations – Any exterior property alterations (to the home or the lot) requires the completion of an “Application to Architectural Control Committee” form that must be approved by the ACC.  Community Standards 3.47 Signs and Flags No sign, flag, banner, advertisement, notice or other lettering shall be exhibited, displayed, inscribed, painted o r affixed in, or upon any part of Vista Palms, including without limitation, any Home or Lot, that is visiable from the outside; provided, however, any Owner may display in a respectful manner one (1) one portable, removable official flag of the United States Army, Navy, Air Force, Marine Corps, or Coast Guard, or a POW-MIA flag. Any such permitted flags may not exceed four and one-half feet (4') by six feet (6'). Section 12.18 Hurricane Shutters, Any hurricane shutters or other protective devices visible from the outside of a Home shall be of a type as approved in writing by the ACC and shall match the color or trim of the Home and be of a neutral color. Panel, accordion and roll-up style hurricane shutters may not be left closed during hurricane season (or at any other time). And such approved hurricane shutters may be installed or closed up to forty-eight (48) hours prior to the expected arrival of a hurricane and must be removed or opened within seventy-two (72) hours after the end of a hurricane watch or warning or as the Board may determine otherwise. 

The deadline for continued compliance is Wednesday, September 3, 2025. Please be advised that if the above mentioned violation is not complied with, fines could be assessed.

You will not receive any further notice regarding this issue.

If not in continuous compliance, the issue will be referred to an independent committee of home owners in Vista Palms HOA for consideration of a fine to be imposed in the amount of $100.00 plus daily fines for each day of non-compliance with the fine not to exceed $1000.00, for each violation mentioned above. You should note that each recurrence of this violation of each day during which it continues will be deemed to be a separate offense subject to a separate fine. Fines imposed are considered to be assessments. You are entitled to a hearing on this matter:   The Fining Review Committee will meet on Thursday, September 4, 2025 at 6:15 P.M. in the 5019 Grist Mill Ct. Wimauma, FL 33598 should you want to appear before the committee. You are invited to attend the meeting and present evidence why fines should not be imposed. In the event that you do not bring the violation into compliance by the deadline or you do not show up to the committee meeting, fines may be assessed

VIOLATION DETAILS

Your property is in violation of the above-referenced provision of the Declaration or Guideline because: 

      1. Unapproved Roof Tarp

To cure the violation, please take the following action:         1. Unapproved Roof Tarp Must be Removed

Roger L Kessler LCAM Property Manager E: Rkessler@UniquePropertyServices.com P: 813-879-1139 ext 106 P: 813-879-1039

As you can surmise from my intro, I did not receive this in a timely nor appropriate manner. Hell, the HOA could have physically placed this at my doorstep if they actually wanted a good outcome for me as the homeowner.

My immediate thought was that somehow, my local roofer had put the wrong type of tarp on my house (I specify local roofer because I specifically sought a company that was in my area because there were a lot of fly-by-night companies patrolling the neighborhoods looking for post hurricane business and doing terrible jobs). So, I thought I could simply call the roofer and ask why they would do something like that. It wasn’t until I replied to the “HOA” that I learned that any roof tarp was a modification. Who woulda thunk?

When you want to modify the exterior of what you thought was your house or your yard, you have to apply to your Homeowners Association Architectural Committee. Per my neighborhood, it is as follows (emphasis mine):

Listed here is an abbreviated description of the application process. ACC will only process completed applications, including signatures and accompanying plans and specifications, lot plots, colors, pictures, drawings, etc. Applications must contain all the information necessary for the ACC to make an informed decision or it will be denied.

Within thirty (30) days after receipt by the ACC, the ACC will act on the submission. After review, the original submittal will be retained by the ACC for their files. The ACC will give one of the following responses to each application received:

•“Approved” (project approved as submitted)

•“Conditional Approval” (subject to conditions noted)

•“Denied” (reasons noted in the meeting minutes)

Try not to image the Architectural Committee as a panel of intelligent persons convening in some democratic process for homeowners. Imagine it more like one power hungry capitalist running a business on a typical United States’ reading level of 6th grade but also with an IEP for SLD because no child gets left behind (iykyk). This, and the attorneys that back them, is what homeowners pay for with their fees.

Your HOA, using your neighbors as snitches, can decide that you need to submit to the Architectural Committee after the fact—meaning after you have already modified your home and even though you didn’t know that what you did was indeed a “modification” that required “approval”. And so you believe, in good faith, that the HOA is helping you to follow the process.

Don’t get it twisted. The HOA is not here to help homeowners. They are here to help with the visual aesthetics of the community, people notwithstanding. This is all about “property values”, not human beings.

For further reading and examples, try

• How to File an ARC with Your HOA So That They Can Reject It, and
• Your HOA Gets to Decide What “A Reasonable Timeframe” Is.

Jag måste erkänna något: jag är besatt av statistik. Inte den tråkiga typen med Excel-ark och kakdiagram om företagets försäljningssiffror, utan den riktigt intressanta statistiken – den om mig själv. Och framförallt om min musiksmak. För vad säger mer om en person än vilken musik de lyssnar på klockan tre på natten en tisdagskväll i februari?

Det var så jag hittade Stats.fm, och jag har inte sett tillbaka sedan dess.

Vad är Stats.fm egentligen?

Stats.fm är en tjänst som tar din Spotify-data och förvandlar den till något mycket mer intressant än Spotifys egna “Wrapped” som kommer en gång om året. Istället får du tillgång till detaljerad statistik om din musiklistning i realtid. Ja, du läste rätt – realtid. Varje låt du lyssnar på registreras och bidrar till en ständigt växande databas av information om dina musikvanor.

Det är som att ha en stalker, fast en vänlig sådan som bara vill berätta vilken artist du har lyssnat mest på den här veckan, vilken låt som är din absoluta favorit just nu, och hur många minuter musik du faktiskt konsumerar per dag. Spoiler alert: det är förmodligen fler än du tror.

Varför bry sig om musikstatistik?

Innan jag förklarar varför Stats.fm är så fantastiskt, låt mig först försvara varför någon överhuvudtaget skulle bry sig om musikstatistik. För det är en berättigad fråga. Räcker det inte att bara lyssna på musik?

Jo, visst räcker det. Men musik är så mycket mer än bara ljud som går in i öronen. Musik är minnen, känslor, perioder i livet. När jag tittar på min Stats.fm-profil och ser att jag lyssnade extremt mycket på en viss artist under mars 2024, kommer jag ihåg exakt vad som hände i mitt liv då. Det är som en musikalisk dagbok, fast en som skriver sig själv.

Dessutom – och det här kanske är det viktigaste – så är det helt enkelt jävligt kul. Det finns något tillfredsställande i att se siffror och grafer som representerar något så personligt som musiksmak. Det är som att få kvitto på att man faktiskt är den person man tror att man är. “Ja, jag lyssnar verkligen mycket på indie-pop, siffrorna ljuger inte!”

Så fungerar Stats.fm

När du först registrerar dig på Stats.fm kopplar du ihop ditt Spotify-konto med tjänsten. Därifrån börjar magin hända. Stats.fm börjar spåra allt du lyssnar på – varje låt, varje artist, varje album. Det samlar in denna data och presenterar den på ett sätt som faktiskt är begripligt och intressant att titta på.

Du får se:

• Dina toppartister – både genom tiderna och just nu. Det är fascinerande att se hur rankningen förändras över tid. Min förstaplacerade artist för tre månader sedan är nu bara nummer fem, och jag kan inte för mitt liv komma ihåg varför jag lyssnade så mycket på dem då.

• Dina toplåtar – samma sak här. Vissa låtar fastnar och blir spelrekordhållare, medan andra bara får sin vecka i rampljuset innan de försvinner ner i glömska.

• Lyssningshistorik – en komplett lista över varenda låt du har lyssnat på, i kronologisk ordning. Ja, även den där pinsamma låten klockan halv fyra på morgonen. Ingen dömer (förutom möjligen dig själv när du tittar tillbaka).

• Tidstatistik – hur mycket musik du lyssnar på per dag, vecka, månad. Det här kan bli lite deprimerande när man inser att man har lyssnat på musik i 48 timmar under en enda vecka. Det är två hela dygn. Men samtidigt, vilket sätt att spendera sin tid!

• Genreanalys – vilka genrer dominerar din lyssning? Det här kan vara riktigt upplysande. Jag trodde jag var en rockfantast, men tydligen lyssnar jag mest på elektronisk musik. Vem visste?

Artistsidor och djupdykning

En av de coolaste sakerna med Stats.fm är att det inte bara handlar om dig. Tjänsten har även sidor för varje artist där du kan se deras statistik – hur många som lyssnar på dem via Stats.fm, vilka deras mest populära låtar är bland användarna, och mycket mer.

Ta till exempel den här artisten eller den här. På deras Stats.fm-sidor kan du se exakt hur populära de är inom Stats.fm-communityn, vilket ger en alternativ bild till Spotifys egna popularitetssiffror. Ibland hittar man riktiga pärlor – artister som kanske inte är mainstream-populära men som har en dedikerad lyssnarskara på Stats.fm.

Det är också här man kan upptäcka ny musik på ett lite annorlunda sätt. Istället för att förlita sig på Spotifys algoritm kan man utforska artister baserat på vad andra Stats.fm-användare lyssnar på. Det känns mer… mänskligt, på något sätt.

Sociala funktioner och communities

Stats.fm är inte bara statistik i ett vakuum. Det har även sociala funktioner som gör det möjligt att jämföra din musiksmak med andras. Du kan följa vänner, se vad de lyssnar på just nu, och tävla om vem som har lyssnat mest på en viss artist eller genre.

Det finns även en community-aspekt där användare kan diskutera musik, dela sina profiler, och helt enkelt nerda ner i musikstatistik tillsammans. För oss som tycker om både musik och data är det som att hitta sin stam.

Min egen profil, stats.fm/andbjo, är något jag faktiskt är lite stolt över. Inte för att statistiken är särskilt imponerande, utan för att den representerar så många timmars lyssnande, så många upptäckter, så mycket musik som har format mig som person. Det är som ett digitalt musikmuseum där jag är både curator och besökare.

Stats.fm Plus – är det värt det?

Stats.fm har en gratisversion som faktiskt är väldigt generös med vad den erbjuder. Men det finns också Stats.fm Plus, en premiumversion som kostar en slant men som ger dig tillgång till ännu mer detaljerad statistik och funktioner.

Jag ska vara ärlig: jag har Plus. Och ja, det är värt det om du är lika besatt av musikstatistik som jag är. Du får tillgång till:

• Längre historik – gratisversionen har vissa begränsningar på hur långt tillbaka i tiden du kan se

• Mer detaljerade grafer och analyser

• Exportmöjligheter så du kan ta din data och göra egna analyser (för oss riktiga nördar)

• Prioriterad support

Men om du bara vill kolla på grundläggande statistik och se dina toppartister och låtar fungerar gratisversionen utmärkt.

Jämförelse med andra tjänster

Det finns förstås andra tjänster som gör liknande saker. Last.fm är veteranen på området och har funnits sedan urminnes tider (läs: tidigt 2000-tal). Spotify själva har ju också sin Wrapped som kommer varje december och får hela internet att dela screenshots av sin musiksmak.

Men Stats.fm har några fördelar som gör det unikt:

Realtidsdata – till skillnad från Wrapped som är en årlig sammanfattning ger Stats.fm dig kontinuerlig statistik. Du kan se exakt vad som händer just nu med din lyssning.

Modern design – Last.fm känns, låt oss vara ärliga, lite daterad. Stats.fm har en clean, modern design som faktiskt är trevlig att använda.

Fokus på community – där Last.fm kanske känns lite ensamt har Stats.fm byggt upp en aktiv community av musiknördar som delar din passion.

Djupare analys – statistiken är mer detaljerad och går djupare än vad Spotify själva erbjuder i sin app.

Integritetsfrågor – borde man oroa sig?

Nu säger säkert någon: “Men vänta, du ger ju bort all din lyssningsdata till en tredjepartstjänst!” Och jo, det är ett berättigat perspektiv. Stats.fm får tillgång till din Spotify-data, och även om de säger att de bara använder den för att generera statistik och inte säljer den vidare, är det något man bör vara medveten om.

Personligen har jag landat i att de fördelar jag får – den fantastiska statistiken, community-aspekten, den ständiga överblicken över min musiksmak – är värda den data jag delar. Men det är en personlig avvägning som alla måste göra själva.

Om du är extremt integritetskänslig kanske Stats.fm inte är för dig. Men om du ändå använder Spotify, som i sig samlar in massvis av data om dig, känns steget till Stats.fm inte så stort.

Stats.fm Lyssna – podcasts också!

En nyare funktion som jag tycker förtjänar att lyftas fram är Stats.fm Lyssna. Detta är en utökning av tjänsten som även spårar din podcast-lyssning på samma sätt som musikstatistiken.

För oss som lyssnar på lika mycket podcasts som musik (eller kanske mer, vilket kan vara lite skrämmande att få bekräftat i siffror) är det här en fantastisk tillägg. Du kan se vilka podcasts du lyssnar mest på, hur många timmar du lägger på poddar varje vecka, och bygga upp en komplett bild av ditt totala ljudkonsumtion.

Jag upptäckte genom Lyssna att jag faktiskt lyssnar mer på podcasts än musik vissa veckor, vilket var en ögonöppnare. Det förklarar varför jag alltid känner mig så påläst om random ämnen – jag pumpar ju in information genom hörlurarna konstant.

Tips för att få ut det mesta av Stats.fm

Om du bestämmer dig för att ge Stats.fm en chans (vilket jag verkligen rekommenderar), här är några tips för att få ut maximalt av tjänsten:

Koppla ditt konto så snart som möjligt – ju tidigare du börjar spåra din musik, desto mer komplett blir din historik. Jag ångrar att jag inte hittade Stats.fm tidigare för nu saknar jag data från flera år.

Utforska artistsidor – klicka runt på olika artister du tycker om och se deras statistik. Det är ett bra sätt att hitta liknande musik och se vad andra fans lyssnar på.

Dela din profil – även om du inte är en social media-person, dela din Stats.fm-profil med musikintresserade vänner. Det leder ofta till bra musikdiskussioner och rekommendationer.

Kolla statistiken regelbundet – det är lätt att glömma bort tjänsten efter den initiala entusiasmen, men försök att checka in en gång i veckan eller så. Det håller det intressant och du missar inte hur din musiksmak utvecklas.

Använd det som upptäcktsverktyg – när du ser att du har fastnat i en loop med samma artister kan det vara ett tecken på att det är dags att utforska något nytt.

Varför Stats.fm betyder något

På ett djupare plan tror jag att Stats.fm och liknande tjänster representerar något viktigt i vår digitala tidsålder. Vi genererar så otroligt mycket data varje dag – varje klick, varje stream, varje interaktion. Oftast försvinner denna data bara ut i något företags datacentral där den används för reklam eller produktutveckling utan att vi själva får se den.

Stats.fm ger tillbaka denna data till oss på ett meningsfullt sätt. Det är vår musik, vår tid, våra val – och vi får äntligen se det presenterat på ett sätt som faktiskt betyder något för oss. Det är empowerment genom data, på sätt och vis.

Dessutom skapar det en medvetenhet om våra vanor. När jag ser att jag har lyssnat på musik i 40 timmar en vecka kanske jag funderar på om det är en sund balans i mitt liv. Eller så skiter jag i det och fortsätter lyssna – men åtminstone gör jag ett medvetet val.

Framtiden för musikstatistik

Jag är övertygad om att tjänster som Stats.fm bara kommer att bli mer populära. Vi lever i en tid där vi vill ha data om allt – våra steg, vår sömn, vår träning, och ja, vår musik. Det handlar om självoptimering och självförståelse, men också om den rena nyfikenheten på våra egna mönster.

Jag hoppas att Stats.fm fortsätter utvecklas och lägger till fler funktioner. Kanske AI-drivna musikrekommendationer baserade på djupare analys av lyssningsvanor? Kanske integration med fler musikplattformar än bara Spotify? Möjligheterna är oändliga.

Slutsats – är Stats.fm för dig?

Om du har läst hela vägen hit och fortfarande är intresserad, då ja, Stats.fm är definitivt för dig. Om du någonstans under läsningen tänkte “det här låter som för mycket information om något så enkelt som att lyssna på musik”, då kanske det inte är din grej. Och det är helt okej.

För mig har Stats.fm blivit en daglig del av min musikupplevelse. Jag kollar mina stats lika ofta som jag kollar väder-appen (vilket kanske säger mer om mig än jag vill erkänna). Det har gett mig en djupare förståelse för min musiksmak, hjälpt mig upptäcka nya artister, och framförallt gett mig oändliga timmar av nöje när jag nerdar ner i grafer och siffror.

Så om du är musikälskare och dessutom tycker om statistik, ge Stats.fm en chans. Skapa ett konto, koppla din Spotify, och börja din resa in i den fascinerande världen av musikdata. Och när du väl är där, känner du säkert samma som jag: hur kunde jag lyssna på musik utan det här tidigare?

Min profil finns på stats.fm/andbjo om du vill kolla hur en Stats.fm-besatt persons statistik ser ut. Döm mig gärna för min musiksmak – jag har redan dömt mig själv när jag såg hur många gånger jag har lyssnat på samma låt i rad.

Lycka till med din egen musikstatistikresa. Och kom ihåg: det är inte stalking om det är du själv du stalkar.

The Brutal Arithmetic of Strategic Autonomy

By Publius (of the 21st Century) — No. 5

The Munich Security Conference 2026 will be remembered not for what was said, but for what was not. Secretary of State Marco Rubio delivered a speech heavy on civilizational rhetoric but conspicuously silent on Article 5 guarantees, nuclear commitments, or European input into Ukraine negotiations. The message beneath the reassuring words was clear: Europe is on its own timeline now, whether it's ready or not.

Echoing a notion in a previous brief formulated here, Robert Kagan, when speaking to Christiane Amanpour on CNN days earlier, put it bluntly: Europe finds itself “caught between an aggressor and a predatory empire to its east, but also now a potentially predatory, but certainly hostile empire to its west.” This is not hyperbole. It is the new structural reality that European leaders must navigate.

The European Response: Divergent Paths, Common Imperative

The three major European speeches at Munich revealed both progress and paralysis. Chancellor Friedrich Merz delivered perhaps the clearest-eyed assessment, explicitly acknowledging that “a divide has opened up between Europe and the United States” and that “the battle of cultures of MAGA in the US is not ours.” More importantly, Merz grasps the fundamental connection between competitiveness and security: “In this new world, competitiveness policy is security policy, and security policy is competitiveness policy.” This represents a conceptual breakthrough for German strategic thinking.

Prime Minister Keir Starmer maintained Britain's traditional Atlantic orientation, emphasizing that “the US remains an indispensable power” while acknowledging the need for “radical renewal” rather than rupture. His speech threaded the needle between European integration and American partnership, offering British defense industrial capacity (25% of Europe's total) and nuclear cooperation with France as bridges rather than choosing sides.

President Emmanuel Macron was most assertive about European autonomy, declaring “No peace without the Europeans” and establishing a direct communication channel with Russia. His emphasis on “European preference” in defense procurement and his warning that “if this money is used just to have national solutions... we will waste our money” represents the most protectionist position among the three leaders.

Yet for all their differences, the three converged on essentials: Russia remains an existential threat even after any Ukraine settlement; Europe must achieve strategic autonomy; and the 5% GDP defense spending target is necessary but not sufficient. The Coalition of the Willing now finances 100% of Western military support to Ukraine. Europe has already replaced America as Ukraine's primary backer—a fact, not an aspiration.

The German Awakening and Its Limits

Merz's clarity on German security imperatives contrasts sharply with his population's preparedness. Recent Nordic military visitors to Berlin observed, as Der Spiegel reported, that Germany risks becoming “a danger and liability in its geographic position” because Germans instinctively “look the other way” when danger looms. Decades of ideological disarmament—the peace dividend taken as permanent entitlement—cannot be reversed by speeches alone.

Yet Germany grasps at least one asymmetric advantage: Ukrainian combat experience. German-Ukrainian drone co-production represents more than arms deals; it's recognition that Ukraine possesses what no Western military has—four years of high-intensity warfare against a peer adversary using AI-enabled autonomous systems. This knowledge transfer could prove more valuable than any American weapons system Europe might purchase.

The bitter irony is tactical: the longer Ukraine fights and decimates Russian capabilities, the more time Europe gains to prepare. Russia's “defensive industry on a sugar high” (Macron's phrase) cannot sustain current casualty rates indefinitely. European intelligence estimates suggest a 5-year window before Russian reconstitution. But this assumes Ukraine maintains resistance—and that Europe uses the time wisely.

The Macron Paradox: Autonomy Without Sharing

Macron's “European preference” and direct Russia channel position France as would-be leader of European strategic autonomy. Yet his vision contains a fatal contradiction: he demands European power but resists the burden-sharing that power requires.

France's nuclear deterrent remains under absolute national control. Macron offers “dialogue” with European partners about how Europe factors into French vital interests—but not shared command, not consultation requirements, not automatic extension of deterrence. Germany's Merz has begun nuclear talks with Macron “fully embedded in our nuclear sharing within NATO,” but what does “European nuclear deterrence” mean if France retains unilateral launch authority and Germany constitutionally cannot possess weapons?

Similarly, Macron's insistence on European defense industrial champions—FCAS, MGCS, ELSA—assumes other Europeans will wait 15 years for French-led programs to mature while Russia reconstitutes in 5. Poland's massive procurement of American, South Korean, and Turkish systems reveals the market's verdict: when facing existential threat, speed trumps sovereignty. France must either accelerate timelines or accept that European preference will remain rhetorical.

The British Dilemma: Bridge to Nowhere?

Starmer's positioning as “Atlantic bridge” only works if both banks hold. His offer of closer single-market alignment “in other sectors” in exchange for defense industrial integration is strategically sound—Britain controls 25% of European defense capacity and brings nuclear weapons plus Five Eyes intelligence access.

But the bridge strategy fails if America disengages before Europe achieves autonomy. Rubio's Article 5 silence suggests exactly this trajectory. Britain then becomes not a bridge but an island—outside the EU framework, dependent on an unreliable American guarantee, unable to access European defense financing mechanisms.

The UK must make a harder choice than Starmer's speech suggests: either full defense and economic integration with Europe (requiring painful political concessions on regulatory alignment) or continued Atlantic dependence on an America that may no longer extend its nuclear umbrella. The middle path—partnership without commitment—serves neither British nor European interests.

Kagan's Predators and the Eastern Europeans

Eastern Europeans understand predatory empires viscerally. Poland's procurement decisions—$160 billion on American, South Korean, and Turkish systems—reflect threat assessment, not industrial policy. When Macron criticizes buying non-European, Poles hear French industrial protectionism, not European solidarity.

This is where Kagan's framework illuminates European divisions. Eastern Europeans face an immediate predator (Russia) and a potentially predatory partner (America). Their solution: arm immediately with whatever works, maintain American forward presence as tripwire, build European capability as hedge. They cannot afford to wait for FCAS to mature in 2040 when Russia may attack in 2031.

Western Europeans, particularly France, face a different calculation. The predator is less immediate, the opportunity to build autonomous capability more attractive, the patience for 15-year industrial programs greater. But this temporal divergence threatens coalition coherence. If Eastern Europeans conclude that Western Europe prioritizes industrial policy over their security, they will deepen Atlantic ties regardless of American unreliability—because an uncertain American guarantee beats a certain French or German industrial program.

Five Imperatives for European Action

Europe's 5-year window requires concrete action, not more speeches. Five imperatives emerge from Munich's contradictions:

First: Operationalize the Coalition of the Willing. Europe already finances Ukraine's defense 100%. Formalize this into permanent European defense financing mechanism with transparent governance, clear burden-sharing, and decision-making that includes but does not require American participation. The €90 billion Ukraine loan with “European preference” in procurement creates the institutional foundation. Build on it.

Second: Accelerate nuclear cooperation—with burden-sharing. Merz-Macron bilateral talks must expand to include UK and evolve toward genuine shared deterrence. This requires French concession of some autonomy and German acceptance that “European nuclear deterrence” means French/British weapons defending Germany. If France will not share, and Germany will not possess, European nuclear deterrence remains slogan not strategy. Poland and Baltics will maintain dependence on American umbrella, undermining European autonomy.

Third: Resolve the defense industrial trilemma through hybrid procurement. Europe cannot simultaneously achieve speed, European champions, and efficiency. Solution: immediate needs (ammunition, drones, air defense) procured pragmatically from best available sources; long-term strategic capabilities (FCAS, MGCS, ELSA) maintained as European sovereignty investments with extended timelines accepted. This requires Paris to tolerate non-European procurement for urgent needs, and Eastern Europeans to support European programs for future requirements.

Fourth: Integrate Ukraine fully into European security architecture. Ukraine's military is Europe's most combat-experienced force, battle-testing AI-enabled autonomous systems against peer adversary. Ukrainian drone warfare expertise, being co-developed with Germany, represents asymmetric advantage over American systems optimized for counterinsurgency. Include Ukraine in European defense industrial base now, not after some theoretical EU accession. Extend security guarantees that make renewed Russian aggression suicidal. Honor the Budapest Memorandum promises through deed, not rhetoric.

Fifth: Force UK-EU defense-economic integration. Starmer's offer of closer single-market alignment in exchange for defense integration must be accepted—quickly. Britain outside EU but inside European defense makes no sense long-term. Europe needs UK's 25% of defense industrial base, nuclear weapons, intelligence capabilities. UK needs European market access and collective security. Political obstacles to regulatory alignment pale beside strategic imperative. If Britain will not integrate economically, it cannot integrate militarily. If Europe will not accommodate British sovereignty concerns, it forfeits 25% of its defense capacity.

The Brutal Arithmetic

Russia's reconstitution timeline is approximately 5 years. European strategic autonomy—genuine ability to deter Russian aggression without American guarantee—requires 10-15 years if starting from scratch. Europe is not starting from scratch; it has two nuclear powers, significant industrial base, and coalition that already finances Ukraine's defense. But it has barely half the time needed.

The mathematics are brutal but not impossible. Every month Ukraine fights is one more month Europe gains for preparation. Every delay in European integration is one month lost. The choice is not between American partnership and European autonomy—that choice was already made the moment Washington replaced alliance with hierarchy, masked by Rubio's civilizational rhetoric. The choice is between European autonomy achieved rapidly through painful compromise, or European subordination to whichever predator proves most aggressive.

Merz sees this clearly. Macron sees parts of it. Starmer tries to bridge it. But seeing clearly is not enough. The Nordic soldiers visiting Berlin identified Germany's danger: looking away when crisis looms. Europe's danger is broader: debating industrial policy while the window closes, negotiating burden-sharing while Russia rebuilds, protecting national sovereignty while losing collective security.

Munich 2026 revealed that Europe at least understands its predicament. The test is whether understanding translates to timely action before the 5-year window slams shut. The predators—east and west—are watching.

livi brought me to the hundezone with the kind of excitement she only feels when seeing snow again. the moment we arrived, she launched her tiny body in the air with this joyful sprint, running from one side to the other, glancing back as if she was inviting me into her game. so I followed. we played peekaboo between the trees, she had her white tail drawing little arcs of happiness in the air. my earphones playing “Volta” from Tim Bernardes, a song my best friend shared with me, as he always does, time to time. the epitome of our friendship. now she’s leaping around like a small, excited horse, because that’s who she is, a creature who turns everything into something else, like an alchemist, like a child who still remembers how to play with the world. she stares at me with those black marble ball eyes of hers as if telling me: see? you're still there. and then, in the reflection of a parked car, I catch a glimpse of myself, and right there, completely unexpectedly, 6 AM of an ordinary thursday, I notice that I’m smiling again.

/feb26

Wide awake at 2:00 am today; the long journey of overcoming jetlag begins. Hopefully I don't collapse mid workshop tomorrow. Three workshops back-to-back, no mercy for the lecturing artist flying in from across the globe.

I intentionally didn't pack much clothes, because I knew I already had a bunch stored in Houston. In raiding my storage unit for apparel, I discovered in horror the amount of completely unnecessary stuff I had stored in there (like, why on Earth would I store a wastebin?). There's plenty of very important stuff in there (So. Many. Books.), enough to warrant keeping the unit, but too much nonsense that gets in the way of finding the good stuff. I just might make it my mission to clear out everything I'm happy to discard while I'm here, time permitting. Definitely no time to list/sell anything, but as luck would have it, there's a Goodwill just across the street from the storage spot. Perfect.

Ramadan commences back in Cairo today. I'd be lying if I said I wasn't happy to be missing it.

#journal

Rabindranath, el joven halcón, sintió en su corazón la necesidad de volar, desde la suciedad del mundo ordinario, hasta las místicas fuentes de Cachemira, donde los buscadores de la verdad se establecieron para beber, sorbo a sorbo, el néctar de la sabiduría.

Su padre, el príncipe, y su abuelo el rey de Gandhar, no podían comprender que el joven halcón incumpliera sus deberes de casta, el estudio de los clásicos, la instrucción militar, cabalgar en las sillas doradas de sus espléndidos corceles, rechazando todo tipo de goces sensuales.

Pero la madre de Rabindranath ya había tenido visiones antes del parto. Vió a un halcón derrotar a un ejército de demonios. Así lo hizo constar el rey en los documentos oficiales.

Y llegó el día que el joven partió. Las cosas a veces suceden de un modo diferente al esperado. Al llegar a Cachemira, alquiló un auto que tenía el GPS dañado y se desvió por una carretera secundaria donde lo capturó la guerrilla. Con el tiempo, el comandante sintió aprecio por él y lo hizo su confidente. Pero las tropas regulares ganaron posiciones y al final Rabindranath cayó prisionero del ejército.

Observando el excelente linaje del joven, el oficial del ejército le dijo: -No has matado a nadie, así que puedes irte. -Quiero llegar a las fuentes de la sabiduría. -Imposible, el paso está tomado por tres grupos guerrilleros desde hace un año, apoyados por dos países vecinos que les proporcionan drones y cohetes. Ahí no entra ni una cobra. Nosotros mismos estamos en peligro. Te lo ruego, regresa a casa, salva tu vida que tu familia te estará esperando.

Resignado, Rabindranath emprendió el camino a casa y cuando el rey y la corte escucharon la historia, el mismísimo rey se levantó del trono, dió un paso adelante y agitando los brazos, le dijo:

-Ingrato, has dejado mal a tu madre. Eres un fracasado.

-Papá, yo no soy como tú. Tú eres el Yeti. -Hijo, cómo dices eso. Eres clavado a mí. -Mira papá. Naciste en el Himalaya, tienes el pelo y la barba blanca desde que tengo uso de razón, y además calzas el cuarenta y siete. Tú no sabes tratarme. -¿Que no se tratarte? Eso dice tu mamá. Anda, vete a vivir con ella a ver si el cromañón que está allí te trata como yo.

Ahí me dió donde me dolía, porque el cromañón tuerce la cara cuando me ve. Y mamá quiere que me haga militar, como el abuelo.

-Te verías tan bien de uniforme. -Mamá, que soy pacifista. -Meeentira.

Por eso, no me queda otro remedio que seguirle la corriente a mi papá y hacer las paces. Tampoco está mal. Cuando hacemos las paces, nos sentamos a ver televisión y pedimos pizzas.

No voy bien en el colegio porque los profesores me cogieron odio al sospechar que fui yo el del rap que decía la verdad sobre el colegio. La única que me comprende es Adrianita, pero su familia no me quiere, así que no puedo ir a su casa.

A Adri la veo poco porque llevo un año atrasado. Ella ya está en quinto.

Cuando llego a mi casa, me meto en el cuarto, me quedo viendo el cielo y las nubes que se deshacen. Eso me tranquiliza. El tiempo transcurre de otra manera. Me conecto a una fuerza que desconozco, me dejo llevar, y aunque no me suelto del todo, mi respiración se hace fina, mi cuerpo liviano, y noto un hilo de felicidad en mi corazón, como si mi vida se fuera completando. No sé por qué, siento a veces que esa felicidad sería del todo completa si en lugar de los edificios del fondo, estuviera una cordillera con sus picos nevados.

Y así, van volando los días, uno tras otro, como un sueño. Como si no fuera de aquí.

I am listening to Labyrinthus Stellarum, Vortex of the Worlds

A space black metal band, or something, irrelevant.

It’s atmospheric!

Anyway it sends me happy memories from when I was jogging this fall in areas where I lived in my late teenage years, so I am thinking about thinking about these memories I think, and they fill me with warmth, even though they weren’t precisely happy, but there is a sweetness to them even so.

(The jogging sent me into this familiar trance)

I sit now in front of my desk, having a recursive memory, that’s pretty cool.

Have you seen this movie ” inception”?, — it’s not quite like that.

And of what? Of what am I thinking? On the second layer? When I was young, wearing Manchester jacket, and sometimes smoking a Marlboro light through pierced lip, and of being very insecure, but with a tender kind heart mostly.

Mostly.

Yo no sé a qué viene Paul, el perfecto, si se jacta de que tiene amigos y oportunidades de negocios por todas partes.

Viene una o dos veces a la semana, según él a saludarme.

Pero qué hace un hombre así en un humilde taller de pintura. Yo no dejo un legado. Simplemente copio los mismos paisajes de San Francisco, el puente, el Skyline. También hago rostros famosos, pero eso se vende menos. Cada año los turistas son más jóvenes y no los conocen, ni les interesa. Lo que se vende es el puente. También hago el del Big Sur y algún muelle con barcos y gaviotas, para una galería de la zona.

Nada me hace sospechar que Paul me quiera envenenar para que se revalorice mi obra. El único cuadro mío que tiene se lo di cuando éramos adolescentes, una acuarela sobre papel inspirada en Turner. Él la aprecia, la tiene colgada en su estudio. Como un trofeo, quizás, para sentirse superior a mí, pues él triunfó y yo no. Así son los amigos después de los cuarenta.

Es bastante bruto; nos burlábamos de sus respuestas en los exámenes. Como no quería estudiar, la familia lo puso a trabajar en un centro comercial y allí fue ascendiendo, trabajando como burro. Me dijo en qué, pero no le entendí, es tan tonto que se enreda al explicar las cosas. Puede que ahora sea supervisor o gerente de algo. Aunque no se le entiende, tiene mucho cuento para enredar y enreda. A su cuñado, que tiene dinero, le dijo que estaba en un buen negocio y le mencionó una suma alta. El cuñado tragó saliva y le preguntó cómo entrar. Paul le dijo que el grupo estaba cerrado pero que le avisaría en la próxima. Entonces el cuñado lo miró, le dió un sorbo al trago y levantó un dedo. O sea, se lo merendó.

Cuando viene al medio día trae tacos y bebidas, buen atracón nos damos.

Pero todavía no sé a qué viene. ¿Será que le doy pena y me ve cara de hambre? ¿O porque aquí se ríe y no le cobro?

Arthur Harris had opinions. Not little ones. Big, stompy ones that came in, boots first, and kicked the doors off.

He was in his sixties, hair still hanging on, just about, like it had signed a short‑term contract. Thick glasses. Permanent can’t‑be‑arsed stubble. Face like he’d been asked to share his chips.

He lived in Lower Twaddle, North Midlands, the bit they never put on postcards. Two‑up, two‑down, straight on to the pavement, traffic close enough to nick a fag off. No garden. Arthur reckoned gardens were for people who liked plants more than people.

“Aye. Dead right, that is.”

The words just dropped in.

Arthur paused. Looked round the living room. Nobody.

“You talking to me, Arthur?”

“Who else am I talkin’ to, duck? Ghosts?”

“I’m just checking.”

“You the one writin’ this?”

“Er. Yes.”

“‘Hair hanging on’” He sniffed. “You saying I’m goin’ bald?”

“No. I’m saying your hair is… short.”

“Well say short then. Don’t be clever. Clever gets twatted.”

He picked at a bit of stubble, waiting.

“Well? Crack on then.”

Mrs Gabblethorpe had emailed him. Of course she had. Mrs Gabblethorpe emailed everyone. She was chair of the town committee, the residents’ association, the “Friends Of Something Or Other”, and probably the Moon. If you could have a meeting about it, she was in charge.

Arthur had sent an email first, about this new “shared space” idea down the High Street. Take away the kerbs. Mix cars, bikes, people. Let them “negotiate”.

“Negotiate me arse,” Arthur had muttered, typing with one finger and a lot of fury.

“Oi. Author.”

“Yes, Arthur?”

“Make sure you put this bit in, right. Shared spaces are stupid. You’re asking for some pillock on a bike to wipe out half the town”.

“I’ll capture the gist, yes.”

“Don’t ‘gist’ me, pal. Just write it.”

He got dressed like he always did when he was off to start trouble but pretend he wasn’t. Black T‑shirt. Sleeveless jacket.

“Not a gilet. Say gilet and I’m walkin’ out this story.”

“Jacket. Got it.”

Work boots, laces double‑knotted, mud like a badge of honour. The sun was already belting down on Lower Twaddle, so he dragged on his baggy walking shorts, pockets like caves.

He stepped out. The street shimmered. Warm tarmac, cut grass, someone’s washing powder, bread baking somewhere round the corner.

“Hate that,” Arthur said.

“The bread?”

“Yeah. Smells like adverts. Don’t trust it.”

He cut through a jitty behind the shops, the little cut‑through where the bins lived and teenagers learned to smoke. Out onto the High Street. There it was: The Brew Stop. His café. His table. His view.

And Mrs Gabblethorpe. Already sat at his table. By the window. Like she’d paid rent.

“Oi. Writer lad.”

“Yes?”

“What’s she doin’ there already? I wanted to be there first. I’m supposed to make an entrance. You’ve ruined me entrance.”

“I thought it’d be funnier if you were already on the back foot.”

“What if I just don’t go in then, eh? Story over. Big dramatic fade to black.”

“You will go in, Arthur.”

He grunted, shoved the door. Bell jangled like it was panicking.

“Morning, love,” he called to Sarah behind the counter. “Usual, if you don’t mind.”

Usual meant a large cappuccino and that billionaire caramel slice that came with its own health warning. Chocolate thick enough to resurface the ring road.

“Morning, Arthur,” Sarah said. “Alright, Mrs Gabblethorpe?”

“Good morning, dear. I’ll have a fresh Earl Grey, if I may.”

Arthur’s head snapped round.

“Oh no. No chance. I’m not buyin’ her bloody tea.”

“It’s fine, Arthur,” the voice said, patient. “Sarah’s got it.”

“I’ll put it on the loyalty card,” Sarah whispered. “Don’t tell my boss.”

Arthur dropped himself opposite Mrs Gabblethorpe and dug out his notebook. The cover said “Shopping List” but he’d scratched it out and written “Committee Crap” over the top. The first page just said “POINTLESS BOLLARDS” six times, in biro that had nearly gone through the paper.

“Right,” he said. “Let’s not prat about. Shared spaces down the High Street. No.”

He drew a big cross in the air.

“Just no.”

Mrs Gabblethorpe tried a smile. It didn’t suit her. Her face creased up like a dog’s backside under a Sunday hat.

“If I could just—”

“No, you’re alright. You had your chance. Now it’s me. You lot on these committees, I swear. Ask you to design a horse and we end up with a bloody camel. With handlebars.”

He went at the caramel slice, bit too big, crumbs everywhere. Every word came out with shrapnel.

“You can’t have flamin’ cyclists hurtling down the path—path, that’s what it is, not a racetrack—tight shorts, stupid helmets, scarin’ folk who are just tryin’ to walk to Greggs without gettin’ killed.”

“Arthur—”

“Old dears with their trolleys, little kids lickin’ ice creams, next minute, whoosh, Lycra up their backsides—”

“Arthur!”

“WHAT?”

The café stopped. Spoons froze. Milk frother hissed like it was gossiping.

Sarah stood by the machine, half‑smile, half‑wince.

“Council scrapped it last week,” she said. “The shared space thing. They voted against it. It’s not happening.”

Arthur stared.

“Not… happening?”

“No, duck. Mrs Gabblethorpe just wanted to tell you nice and calm, before you started a riot.”

Mrs Gabblethorpe lifted her cup. Tiny sip. Saucer back down. Like she was handling explosives.

Silence. Chair creak. Someone coughed. Outside, a bus wheezed past.

Arthur looked at his notebook. At his pen. At his caramel slice, now mostly air and crumbs.

He snorted.

“Still a bloody stupid idea, though.”

He took another bite, just in case someone tried to argue.