Adventurers

Character	Race	Class	Description
Syd Grundy	Human	Ranger level 1	Tall, middle aged and scruffy looking man of the wilderness.
Jacob Vin	Human	Assassin level 1	Slick black hair, inconspicuous dress, youthful for his age, and of keen instincts.
Thorinda Bung	Human	Monk level 1	She has blonde hair done up in a tight pony tail and wears light, loose suit.
Ambros	Human	Cleric level 6	Follower of Aniu, Lord of Time.
Ignaeus	Elf	Fighter level 4 / magic-user level 5	A slightly weathered looking elf with dull blonde hair and chiseled features. Seeks wealth and knowledge.
Minako Konishi	Human	Monk level 3	Pretty Karakan with grace of a panther and shrewdness of a fox. Silk sash holds here loose trousers in place, while loose jacket rounds up her exotic look.

Goodgroove 6th, Airday

Ignaeus and Ambros assembled a party of six, intent on plundering the depths of Castle Yukanthur. Syd had recovered and was ready to adventure once more. Jacob, Thorinda, and Minako were all new recruits; adventurers whom had recently arrived to the backwater Ironburg.

Heinrik shared all he knew about the castle. Adventurers copied his map to the location, and then they set off in the early morning. Although Goodgroove is the first month of fall, it still felt quite like summer. Not a cloud in sight, and scalding hot.

Ruined fortress lies just four leagues northeast from Ironburg, so adventurers reached it in little bit over one watch. Then they spent half an hour to scout the surroundings before finally mustering enough courage to descend into the dungeon.

Ambros and Ignaeus, two most senior and best armoured adventurers in the party, took the lead. Spiral staircase eventually came to a landing leading straight down. A chipped and weathered stone statue faced the bottom of stairs. Upon approach large mouth formed above the statue, booming:

“WHO DARE ENTER THE CASTLE OF YUKANTHUR?!”

Party ignored it and followed the corridor leading left. Dried rivulets of blood gave credence to previous delve, albeit by other adventurers, as did the broken arrows at the far end. Moving on, they reached an illusory dead end. Ignaeus walked straight through the wall.

Adjoining chamber reeked of death. Dried gore was close to the archway leading out. Beyond it was a T-shaped junction splitting west and south. Barging through the west door led the party to giant rats feasting on kobold remains. Heroic Ignaeus darted forth and hacked all four giant rats to death. Others tried to help, but were rather ineffective.

The chamber had three exits in total. One doors to the east, through which the party came from. Two doors on the west side, one in each corner. Adventurers choose the left doors. Then spent half an hour forcing them open. Their reward was a corridor leading them to a T-shaped junction splitting towards doors and another corridor.

Another half an hour later and they forced yet another doors open. A small circular chamber, perhaps some ten feet in radius, was before them. A robed, scythe-wielding statue stood on a four inch tall plinth in the center of the chamber. Next to it was a headless skeleton dressed in rotted leather armour. On the other side of the chamber was skull. A tattered sack with silver coins was right by it.

Following another thirty minutes of discussion Ambros suggested it is not worth risking life for such a pittance. Party backed off and followed the corridor west. They turned right, then right again at new junction. This led them to yet another junction, which they theorised would go to the other side of scythe chamber. Corridor continued to another doors, which were the northwest doors of the chamber with kobold and giant rat corpses.

There were another doors further north, as of yet unexplored. Beyond them was a large chamber, easily fifty by fifty feet. Doomed ceiling rose way above the torchlight. Straight across the chamber were doors that were slightly ajar. The room itself was bereft sans for one little detail—a dead elf in the center. He was dressed in chainmail. Broadsword was next to it, as well as longbow. He didn't have any other noticeable possessions.

Adventurers carefully approached the corpse.

“Watch out!”

Syd yelled at Jacob. The assassin instinctively jump to the side, barely avoiding wombat-sized giant tick dropping from above. Initial attacks all bounced off of its thick carapace. Then Syd roared and cracked it open with few mighty swings of his battle axe. Ignaeus used the opportunity to bash through the hole, driving his broadsword straight through the insect's body. It let out a sound and collapsed.

“Agh!”

Before they even had time to wipe their weapons, another giant tick dropped down. This one hit Thorinda, nearly breaking her back. It bit her hard and begun sucking her dry. Everyone but Jacob missed, for they tried hard not to accidentally hit the monk.

Thorinda went pale and limp as tick sucked the life out of her. With her out of the way, adventurers went wild and beat down on the insect with savage glee. Ambros delivered the killing blow, smashing its peanut-sized brain with his heavy mace. They rolled the carcass off the Thorinda. She was alive but in a rather poor state.

Inspecting elven corpse confirmed two things. First, he was most definitely the victim of giant ticks—or something else that sucks blood. Second, he was liberated of his possessions. His belt was cut, and his coin purse and backpack were nowhere to be found.

Adventurers moved north, past the open doors. They followed a long corridor until they reach a junction splitting east and south. East led forward fifty feet before turning right. South led hundred feet before reaching doors and turning right. The latter looped back to the small entry chamber behind the illusory wall.

“Listen!”

Minako heard rapidly incoming squishy sounds—like wet flesh slapping against cold flagstones. Adventurers braced themselves and faced north.

A disgusting monstrosity with glistening, elongated tubular body with three dozen tentacle-like appendages charged them. It slapped Syd and Jacob many times. The two hadn't felt any pain. Soon they couldn't feel anything at all. Their muscles contracted and they were completely unable to move.

Ignaeus slashed wildly at the monster. He made a deep gash along its right flank. The monster oozed foul smelling ichor. Minako cartwheeled toward the monster. She formed her palm like holding a single drop of water. Moment before striking the monster between its frontal eyes, she tensed the side of her palm.

Hit landed with a thud. She back flipped as the monster burst open, covering Ignaeus, Syd, and Jacob with foul smelling ichor. Cleric and elf picked up the paralysed duo. Party fled the dungeon, barely avoiding several stirges that were attracted to foul excrement.

They found a safe nook some twenty minutes south of Castle Yukanthur and made a cold camp there until ranger and assassin were able to move again. Given it was night already, the party decided to wait for sunlight before traveling to Ironburg.

On his night watch, Ignaeus spotted a band of five dwarves singing and working by the entrance of Castle Yukanthur. From afar it seemed like they were clearing up the rubble and taking some of it with them.

Adventurers returned to Ironburg on noon of Goodgroove 7th.

Empty handed.

For how long can Ambros keep this gang fed, watered and dressed before being sucked dry himself?

Discuss at Dragonsfoot forum.

#Wilderlands #SessionReport

In Between

Somewhere in between

Desperate prayers for miracles and Eager waiting for the end of the world

Millions of brothers and sisters wander and wonder What does this thing called faith mean to my life today?

Northwestern at Indiana

Tonight my plan is to listen to an NCAA men's college basketball game between the Northwestern Wildcats and the Indiana Hoosiers. I'll be listening to the Flagship Station for IU Sports for the call of the game and for pregame and postgame coverage. With the game's scheduled start time of 6:00 PM CST, this fits perfectly into my nighttime routine.

And the adventure continues.

My disdain for Dispensationalism is no secret.

It fails to discern the unfolding of God's saving plan for humanity. It fails to properly understand the fulfillment of the Old Testament in the New. It flies in the face of the Church's consistent and universal understanding of Scripture. It is a novel scheme that is heterodox, at best, and heretical in some of its variations (I'm looking at you, John Hagee).

Here is the summary of a Roman Catholic explanation of Dispensationalism and Zionism that does a great job succinctly dismantling this interpretive system, which (thankfully) is waning in popularity and influence:

Christ is the fulfillment of the Old Testament. He is the New Covenant, which established the new Jerusalem, the Church, at the cost of His own blood, which does not seek to rebuild the Temple in Jerusalem, let alone advocate a Zionist political state.

The promise of the land was always inseparable from the Temple: “you are to seek the place the Lord your God will choose from among all your tribes to put his Name there for his dwelling. To that place you must go” (Deuteronomy 12:5). Since an earthly Temple is no longer wanted by God, for Christ Himself is the Temple—“Destroy this temple, and I will raise it again in three days” (John 2:19)—the religious reasons Christian Zionists hold that a physical land is necessary are obsolete since the Messiah became the Temple and sign of the land.

The entire article is worth a read.

#theology

Jag har ett komplicerat förhållande till Spotify-spellistor. Å ena sidan är de fantastiska – någon annan har gjort jobbet att kurera musik så jag slipper. Å andra sidan är många av dem... no ja, inte särskilt bra. Men hur vet man skillnaden? Hur bedömer man om en spellista faktiskt är värd att lyssna på?

Det var precis den frågan som Isitagoodplaylist.com skapades för att svara på, och jag älskar dem för det.

Vad är Isitagoodplaylist?

Isitagoodplaylist.com är en tjänst som analyserar Spotify-spellistor och ger dem betyg baserat på olika parametrar. Du klistrar in länken till en spellista, och sajten ger dig en detaljerad rapport om hur bra (eller dålig) den faktiskt är.

Det är som att ha en musikrecensent som faktiskt använder data och statistik istället för bara vaga känslor. Och i en värld där Spotify har miljontals spellistor är det här exakt den typ av kvalitetskontroll som behövs.

Tjänsten är gratis att använda, enkel att förstå, och ger faktiskt användbara insikter. Det är en av de där tjänster som gör en sak och gör den riktigt bra – inget krångel, inga onödiga funktioner, bara ren spellistanalys.

Hur fungerar analysen?

När du analyserar en spellista på Isitagoodplaylist kollar tjänsten på flera olika faktorer:

Popularitet och diversitet - Är det bara mainstream-hits eller finns det en mix av kända och mindre kända låtar? En bra spellista balanserar det bekanta med det upptäckande. Om allt är top 40-hits är det kanske inte den mest intressanta spellistan. Om allt är obscurt indie-material med 50 lyssnare per låt kan det vara för nischat.

Artistrepetition - Hur många gånger dyker samma artist upp? Om en spellista påstår sig vara om “90-talets rock” men består av 15 Nirvana-låtar och ingenting annat, ja då är det inte riktigt en bra representation av eran. Bra spellistor sprider ut sig över flera artister.

Release-datum - När släpptes låtarna? En “2020s hits”-spellista borde inte vara full av låtar från 2015. En “klassiker”-spellista som mest innehåller musik från förra året är kanske inte riktigt genomtänkt.

Energi och tempo - Spotify har data om varje låts energinivå och tempo. Isitagoodplaylist använder det för att se om spellistan har ett bra flöde. En träningsspellista borde ha hög energi. En chill-spellista borde ha lägre tempo. Om det är kaos är det ett dåligt tecken.

Längd och sammanhållning - Hur många låtar innehåller spellistan? Finns det en röd tråd eller är det bara random låtar slängda ihop? Vissa spellistor är tydligt kurerade med omtanke, andra känns som att någon bara klickade “lägg till” på sin “liked songs” tills de blev trötta.

Alla dessa faktorer vägs samman till ett övergripande betyg. Det är inte en perfekt vetenskap – musik är subjektivt – men det ger en riktigt bra indikation på om en spellista faktiskt är genomtänkt eller bara slarvigt hopkastad.

Varför spellistkvalitet spelar roll

Du kanske tänker: “Men varför bry sig? Om jag gillar låtarna spelar väl resten ingen roll?” Och på sätt och vis har du rätt. Men en bra spellista är mer än bara bra låtar – det är en upplevelse.

En välkurerad spellista tar dig på en resa. Den har ett flöde, en uppbyggnad. Den introducerar dig till ny musik utan att chocka dig. Den balanserar det bekanta med det överraskande. Det är skillnaden mellan en random shuffle och något som faktiskt är designat för att lyssnas på från början till slut.

Dåliga spellistor å andra sidan? De hoppar mellan genrer utan mening. De repeterar samma artister tråkigt. De har inget flow – ena sekunden lyssnar du på lugn jazz, nästa sekund dunkar hardcore techno i öronen. Det är uttröttande.

Isitagoodplaylist hjälper dig identifiera skillnaden innan du slösar bort din lyssartid. Och i en värld med oändlig musik är din tid faktiskt värdefull.

Curators och spellistskapare

En av de coolaste funktionerna på Isitagoodplaylist är att du kan följa specifika curators. Om någon konsekvent gör bra spellistor kan du se alla deras listor på ett ställe.

Ta till exempel den här curatorn eller den här. Du kan se alla deras spellistor, hur de betygsatts, och få en känsla för deras kurerings-stil.

Det är lite som att hitta en bra filmrecensent – när du väl hittat någon vars smak överensstämmer med din kan du lita på deras rekommendationer. Fast istället för filmer handlar det om spellistor.

För oss som faktiskt bryr oss om att göra bra spellistor är det här också en sorts kvalitetssäkring. Jag har själv analyserat spellistor jag skapat, fått feedback på vad som kunde förbättras, och gjort ändringar. Det är som att ha en editor för dina musikaliska kurering.

Spotify-ekosystemet och spellistkultur

För att förstå varför Isitagoodplaylist är värdefullt behöver vi prata om hur gigantiskt Spotifys spellistekosystem faktiskt är. Det finns miljontals spellistor. Bokstavligen miljontals. Vissa är officiella Spotify-listor, vissa är från stora medier, men de allra flesta är skapade av vanliga användare som du och jag.

Problemet är att kvaliteten varierar extremt. Vissa spellistor är mästerverk av kurering – de berättar historier, de introducerar perfekt balanserad ny musik, de har tagit timmar att sätta ihop. Andra är... ja, mindre genomtänkta. Någon klickade på “skapa spellista”, drog dit 50 random låtar, gav den ett generiskt namn som “Chill Vibes” och tänkte inte mer på det.

Spotifys sökfunktion hjälper inte heller särskilt mycket. Om du söker efter “workout music” får du tusentals resultat. Hur väljer du? Antalet följare är inte alltid en bra indikator – populära spellistor kan vara populära av fel anledningar, eller för att de fick en viral boost en gång men egentligen inte är bra.

Det är här Isitagoodplaylist kommer in. Det ger dig ett objektivt sätt att utvärdera spellistor baserat på faktiska metriker, inte bara popularitet eller gut feeling.

Användbara use cases

Jag använder Isitagoodplaylist i flera olika situationer:

När jag hittar en ny spellista - Innan jag börjar följa och lyssna analyserar jag den snabbt. Får den bra betyg? Då är det värt min tid. Får den dåligt betyg kan jag skippa den och leta vidare.

När jag jämför liknande spellistor - Om jag söker efter “80s synthpop” och hittar 20 spellistor med samma tema kan jag analysera dem alla och välja den bästa. Det är mycket effektivare än att lyssna igenom alla.

När jag förbättrar mina egna spellistor - Jag skapar själv spellistor ibland, och det är supervändbart att analysera dem för att se vad som kunde förbättras. Kanske repeterar jag samma artist för ofta? Kanske är tempot för ojämnt? Analysen visar det direkt.

När jag upptäcker nya curators - Om en spellista får högt betyg kollar jag vem som skapat den och följer dem för att se vilka andra spellistor de gjort. Det är ett bra sätt att hitta pålitliga musikskapare.

När jag bevisar en poäng - Okej, det här är kanske mest för skojs skull, men när någon säger “den här spellistan är awesome!” och jag tycker den är trash kan jag analysera den och visa med data varför den faktiskt inte är så bra. Ja, jag är den typen av person.

Begränsningar och vad tjänsten inte gör

Isitagoodplaylist är fantastiskt för vad det gör, men det är viktigt att förstå dess begränsningar. Det analyserar objektiva metriker – data, statistik, mätbara faktorer. Det kan inte bedöma subjektiv musiksmak.

En spellista kan få perfekt betyg på alla tekniska parametrar men ändå inte vara något du gillar om musiken inte är din stil. Omvänt kan en spellista få lägre betyg men vara exakt vad du söker om du specifikt vill ha något nischat eller ovanligt.

Tjänsten kan heller inte ta hänsyn till kontextuella faktorer. En spellista avsedd för en specifik fest med specifika människor kan bryta mot alla “bra spellista”-regler men ändå vara perfekt för just den situationen.

Så använd Isitagoodplaylist som ett verktyg, inte som absolut sanning. Det ger dig värdefull information, men du måste fortfarande använda ditt eget omdöme.

Jämförelse med andra spellistverktyg

Det finns andra verktyg för att analysera Spotify-spellistor, men Isitagoodplaylist sticker ut för sin enkelhet och fokus. Vissa verktyg ger dig omfattande statistik och grafer – vilket är coolt om du är data nerd, men överväldigande om du bara vill veta “är det här en bra spellista?”.

Isitagoodplaylist ger dig svaret rakt på sak. Ett betyg, några nyckelmetriker, klart. Du kan dyka djupare om du vill, men du behöver inte. Det är användbarheten som gör det värdefullt.

Andra verktyg fokuserar mer på att skapa spellistor eller hitta ny musik. Isitagoodplaylist fokuserar specifikt på att utvärdera befintliga spellistor. Det gör en sak och gör det bra, vilket jag alltid uppskattar.

Framtiden för spellistkurering

Jag tror att verktyg som Isitagoodplaylist blir allt viktigare. Mängden musik på streamingplattformar växer exponentiellt. Spotify lägger till tiotusentals nya låtar varje dag. Antalet spellistor växer i samma takt.

I den miljön behöver vi verktyg för att filtrera och utvärdera. Vi kan inte lyssna på allt. Vi kan inte analysera varje spellista manuellt. Vi behöver sätt att snabbt identifiera kvalitet så vi kan spendera vår lyssartid på det som faktiskt är bra.

Jag föreställer mig en framtid där Spotify själva integrerar liknande funktionalitet – kanske betyg eller kvalitetsmarkeringar direkt i appen. Men tills dess finns det tredjepartstjänster som Isitagoodplaylist, och jag är tacksam för det.

För spellistskapare – förbättra ditt hantverk

Om du själv skapar spellistor (vilket du borde om du bryr dig om musik) är Isitagoodplaylist ett ovärderligt verktyg för att förbättra ditt hantverk. Det ger dig konkret feedback på vad som fungerar och inte fungerar.

Kanske upptäcker du att du repeterar samma artister för ofta. Kanske är ditt tempo för ojämnt. Kanske blandar du årtionden på ett sätt som inte fungerar. Analysen visar det, och du kan justera.

Det är som att ha en coach för spellistskapande. Det kommer inte göra jobbet åt dig – du måste fortfarande ha bra musiksmak och kuratorisk känsla – men det hjälper dig identifiera blinda fläckar och förbättringsområden.

Jag har själv blivit en bättre curator tack vare den här typen av feedback. Mina spellistor har bättre flow nu, mer variation i artister, bättre balans mellan bekant och nytt. Det märks när människor faktiskt lyssnar hela vägen igenom istället för att hoppa efter tredje låten.

Social aspekt och delning

En underutnyttjad del av Isitagoodplaylist är den sociala aspekten. Du kan dela dina spellistanalyser, visa upp bra curators du hittat, och diskutera vad som gör en spellista bra.

Det är kul att jämföra spellistor med vänner. “Min workout-spellista fick 8.5, vad fick din?” Det är nördigt, ja, men om du ändå är musiknörd (vilket du förmodligen är om du läser det här) är det rätt typ av nördighet.

Vissa använder det också som ett sätt att visa upp sina kuratoriska skills. “Alla mina spellistor får över 8.0 rating” blir ett sorts kvalitetsmärke. Det är lite som att ha ett bra credit score, fast för spellistor.

Varför jag bryr mig om spellistkvalitet

Låt mig vara ärlig om varför det här spelar roll för mig personligen. Musik är en enorm del av mitt liv. Jag lyssnar på musik flera timmar varje dag. Och hur jag lyssnar – i vilken ordning, i vilken kombination – påverkar faktiskt min upplevelse.

En bra spellista kan förvandla en tråkig pendling till något njutbart. Den kan göra ett träningspass mer effektivt. Den kan sätta rätt stämning för ett socialt sammanhang. Den kan introducera mig till artister jag aldrig skulle hittat annars.

En dålig spellista gör motsatsen. Den bryter flödet, den irriterar, den får mig att vilja byta. Det är slöseri med tid och potential.

Så för mig handlar spellistkvalitet om att respektera musiken och respektera min egen tid. Det handlar om att vara medveten om att kurering faktiskt är en färdighet, inte bara “släng ihop några låtar och hoppas på det bästa”.

Kom igång med Isitagoodplaylist

Om du har blivit nyfiken (vilket jag verkligen hoppas) är det superenkelt att komma igång. Gå till isitagoodplaylist.com, klistra in länken till en Spotify-spellista, och vänta några sekunder medan analysen körs. Boom, du har ett betyg och detaljerad feedback.

Börja med att analysera dina egna spellistor om du har några. Det är både ödmjukande och lärorikt. Sedan kan du analysera spellistor du funderar på att följa. Jämför liknande spellistor för att se vilka som faktiskt är bäst kurerade.

Om du hittar curators som konsekvent gör bra spellistor, följ dem! Det är guldvärt att ha källor till kvalitetssäkrad musik. Och om du själv börjar skapa spellistor, använd analysen för att kontinuerligt förbättra ditt hantverk.

Slutord – spellistor som konst

Det är lätt att tänka på spellistor som något casually – bara en lista med låtar. Men bra spellistskapande är faktiskt en konstform. Det kräver musikkunskap, kuratorisk känsla, förståelse för flow och dynamik. Det är lika mycket konst som att DJ:a eller mixa.

Isitagoodplaylist hjälper oss att erkänna och värdera den konsten. Det ger oss verktyg att identifiera kvalitet, lära oss vad som fungerar, och kontinuerligt förbättra oss som både konsumenter och skapare av spellistor.

I en värld med oändlig musik är kurering det som gör skillnad mellan kaos och upplevelse. Det som skiljer random shuffle från något meningsfullt. Det som gör att vi faktiskt hittar och njuter av musik istället för att drunkna i överväldigande valmöjligheter.

Så nästa gång någon delar en spellista med dig, eller du hittar en som ser lovande ut, ta 10 sekunder och kör den genom Isitagoodplaylist. Det kan rädda dig från timmar av medioker lyssning. Eller det kan bekräfta att du hittat en pärla. Oavsett vilket är det värt att veta.

Och om du själv skapar spellistor – ta det på allvar. Använd verktyg som Isitagoodplaylist för att bli bättre. Din framtida själv, och alla som lyssnar på dina spellistor, kommer tacka dig.

Musik är för viktig för att slösas bort på dåligt kurerade spellistor. Isitagoodplaylist hjälper oss säkerställa att vi faktiskt lyssnar på det bästa. Och det är något jag definitivt kan stå bakom.

Toscana i mellersta Italien är en av Europas mest mytomspunna regioner. Här samsas böljande kullar, vinodlingar, cypresser och medeltida städer med några av världens mest betydelsefulla konstskatter. Det är en plats där natur, kultur och vardagsliv flyter samman på ett sätt som gör att besökaren snabbt känner av regionens särprägel. Toscana är inte bara en destination för sevärdheter, utan en upplevelse som genomsyras av rytm, smaker och historia.

Florens och renässansens arv

Florens är Toscanas kulturella hjärta och en stad som haft enorm betydelse för Europas konst och idéhistoria. Under renässansen blomstrade staden tack vare mäktiga familjer som Medici, och här verkade konstnärer som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Botticelli. Stadens silhuett domineras av den imponerande katedralen Santa Maria del Fiore med sin mäktiga kupol.

Ett besök i Florens innebär nästan oundvikligen möten med konst i världsklass. Uffizierna är ett av Europas mest berömda museer och rymmer verk som format konsthistorien. Samtidigt är Florens mer än sina museer. Att promenera längs floden Arno, korsa Ponte Vecchio i kvällsljuset och slå sig ner på ett litet torg med en espresso är minst lika betydelsefullt som att bocka av sevärdheter.

Siena och den medeltida atmosfären

Siena erbjuder en helt annan känsla än Florens. Här är det medeltiden som sätter tonen. Stadens centrum, Piazza del Campo, är ett av Europas mest unika torg med sin snäckformade struktur. Två gånger varje sommar förvandlas torget till arena för Palio di Siena, ett traditionsrikt hästlopp som engagerar hela staden.

Sienas katedral är ett mästerverk i svart och vit marmor och speglar stadens historiska rikedom. De smala gränderna, de branta backarna och de varma tegelfasaderna skapar en intim och nästan tidlös atmosfär. Här handlar upplevelsen ofta om att sakta ner och låta staden visa sig i sin egen takt.

Chianti och vinets landskap

Området mellan Florens och Siena kallas Chianti och är sinnebilden av det klassiska toskanska landskapet. Kullarna är täckta av vinrankor och olivlundar, och små byar tronar på höjderna. Här produceras det berömda Chianti Classico-vinet, huvudsakligen gjort på druvan sangiovese.

Att resa genom Chianti är lika mycket en visuell som en kulinarisk upplevelse. Många vingårdar erbjuder provsmakningar där man får inblick i vinets tillverkning och regionens traditioner. Kombinationen av lokala ostar, charkuterier, bröd och vin gör att måltiderna ofta blir en central del av resan.

Val d’Orcia och det ikoniska Toscana

Söder om Siena breder Val d’Orcia ut sig, ett landskap som blivit symbol för Toscana i filmer och fotografier. Här möts man av öppna vidder, ensamma gårdar på kullar och vägar kantade av cypresser. Området är upptaget på UNESCO:s världsarvslista tack vare sitt kulturhistoriska landskap.

Små städer som Pienza och Montepulciano lockar med både arkitektur och gastronomi. Pienza är känd för sin pecorinoost och sin harmoniska renässansplanering, medan Montepulciano erbjuder vintraditioner och vidsträckta utsikter. I Val d’Orcia är det ofta stillheten och ljuset som gör störst intryck.

Pisa och Toscanas kust

Pisa är mest känd för sitt lutande torn, som står på Piazza dei Miracoli tillsammans med stadens katedral och baptisterium. Tornets lutning har gjort det till en av världens mest fotograferade byggnader. Även om området kring tornet är turistintensivt rymmer staden fler sidor, bland annat ett levande studentliv och charmiga kvarter längs floden Arno.

Toscanas kust sträcker sig längs Medelhavet och erbjuder både sandstränder och mer dramatiska kustlandskap. Städer som Livorno ger en mer vardagsnära bild av regionen, med starka sjöfartstraditioner och ett kök präglat av fisk och skaldjur. För den som vill kombinera kultur och bad är kusten ett naturligt komplement till inlandets historiska städer.

Det toskanska köket

Maten i Toscana bygger på enkla, rustika traditioner där råvarornas kvalitet står i centrum. Brödet bakas utan salt, vilket ger en neutral bas till smakrika ostar och charkuterier. Rätter som ribollita, en mustig soppa med bröd och grönsaker, och bistecca alla fiorentina, en kraftig T-bensstek, är typiska för regionen.

Olivoljan spelar en central roll och används både i matlagning och som smaksättare direkt på bröd och grönsaker. Det är ett kök som inte försöker imponera genom komplexitet, utan genom enkelhet och äkthet. Måltiderna är ofta långa och sociala, där samtalet är lika viktigt som maten.

Att resa i Toscana

Toscana har ett välutbyggt tågnät mellan de större städerna, men för att nå de mindre byarna och landsbygden är bil det mest flexibla alternativet. Vägarna slingrar sig genom kullarna och erbjuder ständigt nya vyer.

Våren och hösten är särskilt populära tider att besöka regionen, med behagliga temperaturer och färre besökare. Sommaren är varm och livlig, med festivaler och lokala marknader som fyller städer och byar med energi.

Toscana är en region som upplevs bäst med tid. Det är i de små stunderna, morgonkaffet på ett soligt torg eller en sen middag med utsikt över vinfälten, som dess karaktär verkligen träder fram.

After using Ubuntu for several years, I still consider myself a Linux amateur. I’ve used Windows since middle school so I had to start over. But learning something new is a challenge when your memory isn’t as sharp as it once was. I’ve saved many bookmarks of Terminal commands to refresh my mind.

I bought a Lenovo Thinkpad X-1 Carbon back in 2017. Still find it funny that my Intel i7 quad core processor wasn’t enough to upgrade to Windows 11. That’s when I finally stopped using Windows for good. When my Thinkpad finally died last year (thank you for your service) I had to use my spare 2012 MacBook Pro 13.

I’ve gotten used to the MacOS format and in some ways love it more than my Lenovo. When I couldn’t update the Brave Browser on my MacBook anymore I decided to change the OS.

I researched the best Linux distro for my MacBook and it came down to two choices: Elemental OS or PopOS!. The first one looked promising, very similar to MacOS. But I didn’t want to pay only to not like it. So I chose the latter.

PopOS! doesn’t look like MacOS, but I read good things about it. I also wanted to try something different. After installing it the WiFi card wasn’t working. For some reason the OS doesn’t recognize Apple WiFi cards. The only solution was buying a USB WiFi card from eBay and it works.

I like the OS. It works faster than Ubuntu and it’s easy to navigate. I don’t care much for the Workspaces feature. As long as I can use Terminal and install and use the programs I need that’s all it counts.

The company who makes PopOS! also sells their own laptops, but they’re pricey. They allow donations so I’ll give back whenever I can for their good work. So if you want to try PopOS!, give it a shot and let me know if you like it or not.

#computer #laptop #linux #popos

Her memoir was much more measured than you would expect from a Sagittarius woman. She was so observant those first five years with Picasso, and in a way, it felt like she was locked up in her body, moving and responding to the different situations that she was thrown into—until it dawned on her—2 children later, that she was losing herself, and could no longer live in the shadows of someone.

I do remember being 20-something and ‘letting’ things happen to you, feeling somewhat less in control of your destiny. She was 21 when she met Picasso, who was 61. Reading her memoir gave me some empathy for an ex of mine, who had muttered under his breath, after a couple of years of a long-distance courtship that he had felt like my shadow.

Though, I was no Picasso. I was no tyrannical egotistical painter, who would throw tantrums, when I think of him “fading” within my confidence and poise, I can still understand what he might have meant, a little better. He was 10 years older than me, but I can see why it feels like I have lived more lives than he has.

What they should be teaching us in schools, is the resiliency and confidence that most people try to find in others first. We think that we will get stronger and better, in a duo or couple. Our culture trains us to look outward for it, but a lot of it is self-knowledge…and then the true test of being human, is being able to be part of a community, to be in communion with others—not just in romantic relationships.

部屋には、16時の光が斜めに差し込んでいた。体調はもう底をついていたが、冬の終わりの空気だけはやけに澄んでいた。外にはまだ雪が残り、窓辺の鉢植えには小さな新芽が顔を出していた。

「お前さ、昔、雪どかしてたら八百屋が出てきたことあったろ。しかも値札が全部めちゃくちゃでさ。にんじん一袋三千円とか。あれ、誰のいたずらだったんだろうな」

笑いながら言ったのは、大学時代からの友人・佐伯だ。今は画家をしているらしい。売れているのかどうかは知らないが、たまに個展の案内だけは届く。俺は毎回、行くふりをして行かない。

「お前、木のそばで靴紐結んでたろ。あれ、後から聞いたら“家に飯がない”って合図なんだってな。分かるわけねえよ」

「そんな時期あったな。伝わらない合図にハマってたんだよ。言葉にしないで伝わってほしい、みたいな」

俺たちは床に座って、新作らしい缶コーヒーを開けた。佐伯が缶の側面を見て、ふっと笑う。

「お前、その顔、ゲーセンにいたときの顔じゃん。しかも反射ごし」

「反射ごしでしか出ない顔なんだよ」

「なんだよそれ」

佐伯はテレビ前の古いビデオデッキに手を伸ばした。

「今の子ってさ、ビデオ再生するとき手を繋いでもらうんだってよ。安心するらしい」

「本当っぽく言うなよ」

再生された映像には、大学の文化祭で撮った8ミリが映った。画面の中の俺は紙コップを探している。服を脱ぎ散らかしているような動きで、あちこちを漁っている。

「覚えてるか。紙コップ探してただけなのに、みんなに“脱ぎ魔”って呼ばれてた」

「お前が言い出したんだろ」

佐伯は笑いながら、棚からマグカップを取った。そこには「ぬぎま」と書かれていた。俺のあだ名だ。

「なんかさ、紙コップ取る動きがやたら騒がしくて、服脱いでるみたいだったんだよ」

「コーヒー淹れるわ」

湯気の立つカップを受け取った瞬間、ふと、初めて鼻血を出した日のことを思い出した。洗剤のボトルを覗き込んでむせた拍子に、つっと血が落ちた。あのときの匂いが、今もどこかに残っている。俺は鼻血の出し方がカッコいい。

「そういやさ、喫煙所で上司と一緒になったとき、会社じゃないみたいに話が盛り上がったんだよ。なんか、気持ちよかったわ」

「わかる。俺もこの前、灰皿譲ったら“先祖に侍いる？”って聞かれた」

「どういう感性だよ、それで上司になれたのか」

「知らねえ。でも、ちょっと嬉しかったんだよな」

佐伯がポケットからライターを取り出し、俺に放る。

「名前つけて返してくれよ」

「なんでだよ」

「いいから早く」

「……ポチ」

「合ってる合ってる」

ライターを手に取りながら思う。名前をつけるって、つまり忘れないってことだ。そういうことを、俺たちは昔から、言葉にせずにやってきた。

「資料、添えておくよ」

「急に日本語言うな」

「日本語を言いました」

Love

One cannot love anybody without turning away from oneself. However, the crucial question is whether this movement is prompted by the desire to turn toward a positive value, or whether the intention is a radical escape from oneself.

Scheler, M. (2023). Ressentiment (English Edition) [Kindle Android version]. p38

#MaxScheler #love #value

Soy escritor, ensayista para ser exactos. La coherencia es algo que permite dotar de unidad al texto; mantener el hilo conductor del asunto tratado.

Escribir es apenas una parte de mí. No me da para vivir, pero me adorna, me abre puertas. Soy secretario de una fundación dedicada al estudio de la paz y el desarme. No se gana mucho dinero con estos temas. Son quizás los más importantes del mundo, pero en la práctica pagan mal, los sueldos son bajos y el trabajo puede hacernos personas acostumbradas a ir despacio, sin el atractivo de otras actividades más emocionantes.

Por eso quise escribir. Tengo tiempo, de sobra. He publicado una veintena de libros. Sobre la guerra, sobre la paz -por supuesto-, sobre los convenios de Ginebra, los derechos humanos en zonas de conflictos, y un largo etcétera.

Pero por la noche, créanme, soy el terror de la salsa. Canto y toco las maracas con la orquesta San Ramón, la mejor de la ciudad. Sonamos como el pecado, pura caña, guerra y más guerra: tiro la muleta y el bastón y te pongo a bailar el son.

Aunque me gusta ejercitar la atención, hay momentos en los que se agradece que la mente se balancee en una especie de hilo colgante.

No sé si esto tiene un nombre especial.

No es como el que se queda varado en el limbo, ni como aquellos de los que se dice que vieron pasar un ángel.

Tampoco debemos confundir esta experiencia con la mera distracción, como ocurre cuando nos atrapa una sucesión de imágenes o nos perdemos en la fiebre del sábado por la noche, al ritmo de lo que suene.

No sé si este hilo proviene de nuestro espacio interior, pero cuando regresamos tenemos una perspectiva más dulce de las cosas. Incluso inspiración.

El hilo del que hablo es un punto de extraña claridad, un momento mágico del que retornamos, como aquel que, en un instante, vio una chispa de la luz blanca que late en el corazón de las estrellas.

Soy campeón de yoyo y sé por cabeza propia que los que nos dedicamos a esto somos un poco supersticiosos y desconfiados. Personalmente, soy más desconfiado que otra cosa. Pero también sé que hay que ponerle un ojo a “ciertos detalles”.

Cuando nadie me ve, repaso cada centímetro de la cuerda, porque una vez el yoyo se me fue a la ventana.

-¡Ay qué desgracia, pero qué ocurrencia y ahora qué le digo a tu papá, ya no sé qué haceerr! -dijo mi madre.

Pero enseguida empezaron los triunfos, recuperé la autoestima y el pasado, pasado. El triunfo lo justifica todo.

Conocí a Laftan en Japón, en el campeonato 2023. Chocamos en un pasillo y dijo:

-Esto es una coincidencia significativa. Soy Laftan, Romina Laftan, y tú, ¿quién eres? -Soy Rufino. -Sígueme, Ruf -me dijo.

Y desde entonces no nos separamos: según ella, nos traería mala suerte. Por si acaso, pienso igual.

Si Laftan encuentra el reloj de mesa mirando a la pared, piensa que puede ser una señal de que “se le acaba el tiempo”. Ya me entienden.

Cada paso que da tiene un significado positivo o negativo y a veces ambos, porque a continuación matiza.

Es una leyenda. Varias veces campeona del mundo. En competición, incluso contra sus propios pronósticos, hace volar y danzar su yoyo de un modo nunca visto, y si lo hace a dos yoyos, es sublime. En la intimidad, es cariñosa y conversa con el yoyo. Confieso que al principio sentí celos.

Anoche, mientras hacíamos las maletas, se dió cuenta de que le faltaba la yoya a la que bautizó “Barbie”. Me miró espantada. Para reducir el drama, le dije:

-No me dirás que crees que eso significa que no irás a Chicago... -¿Tú lo sentiste también?

Ahora estamos en el aeropuerto para volar. Sangre fría, porque el vuelo se ha demorado, y esto va para largo. Aquí estamos.

Ella está intentando captar si esta demora “es un aviso”. Y yo, que soy desconfiado, no sé cómo, si el avión va tarde, podrá recibir en pista el adecuado mantenimiento. Así que lo mejor es permanecer cada uno en lo suyo, prácticamente sin mirarnos. Nos entendemos perfectamente, somos las dos mitades del yoyo.

You might not want ketchup on your chips after reading this…

Right then. Nineteen eighty-something, this was. I’m working at Sainsbury’s, aren’t I? Stacking shelves. Putting back all the stuff folk had grabbed off ’em during the day.

You’d traipse out the back to the warehouse, grab yourself a trolley piled up with whatever it might be spuds, bog rolls, anything, then wheel the thing out onto the shop floor and get it all up on them shelves quick as you like.

Then you’d go back and get another one. And do it again. And keep on doing it, hour after hour after bloody hour. And you couldn’t just sling it up there any old how neither. You had to dress it. Why a tin of beans needed trousering up, I never did work out.

The Grocery Manager, Maurice, he was called. Five foot two, near enough as wide as he was tall, with a face like a sheep’s arse that someone had taken the clippers to, he comes waddling over and goes: “Yow! Condiments aisle, next. Gerra move on.”

And he jabs his finger at this trolley loaded up with salts and sauces and great jars of beetroot. Heavy as sin, the thing was.

So off I went, good as gold. Keeping one eye on them beetroots the whole way, mind. I didn’t fancy one of them rolling off and turning me and half the shop floor the colour of a plum.

Made it to the pickles section. Got the pickled onions up there careful as you like, and yes, the beetroot and all. No incidents. Stacked the tubs of salt like I was building a little cathedral out of ’em. Lovely job.

Then. The ketchup.

Bottles of the stuff. Glass bottles. This was the Eighties, remember. Nobody gave a monkey’s about recycling back then. The cases — six bottles a go — were stacked two deep on my trolley.

I looked at ’em the way you’d look at a dog you didn’t quite trust. I didn’t fancy them going over neither. Nobody in their right mind wants to be paddling through a lake of sauce.

So I started stacking. Should’ve been simple enough. Get your scalpel out, slice the plastic off, slide the six-pack onto the shelf, next one, job done. Only some clever sod had mis-stacked ’em, hadn’t they.

So I had to lift a six-pack onto my trolley tray, get it ready to go up, and shift what was already on the shelf about a bit to make room.

CRASSHHHHHH!

SPPPPLLLLLAAAAATTTT!!!

The six-pack on my trolley tray made a break for it. Flung itself at the floor like it had somewhere better to be. And the floor caught it a treat. Caught it so well it smashed every last bottle to bits.

Red ketchup went everywhere. Across the floor. Up the shelving. All over my shoes. Started pooling under the trolley like something out of a horror film.

Maurice came barrelling round the corner, hit the sauce at full tilt, and sat himself down a good deal faster than he’d been planning to.

SQUELCH!!!

“AH BLOODY BOLLOCKS!!!”

Which — when you think about it — him sitting there in a spreading puddle of red… well. I’ll let you picture that one for yourselves.

“HOW the FUCK did that HAPPEN?”

“Well, you come running round the corner and—”

“NOT BLOODY ME, YOW DAFT SOD! The fucking sauce!”

“Ah. Right. Well, I had to shift everything about on the shelf and the pack slid off my tray.”

He picked himself up. Stood there dripping. Went stomping off down the aisle leaving a trail of red footprints behind him like some sort of angry, ketchup-soaked hobbit.

“Clean that UP!” 

Now then, I could eat nothing with ketchup on it for months after that. The SMELL. Oh fuck, I can smell it now just thinking about it. It was like somebody had brewed up rotten eggs and gone-off vinegar in a massive vat. And then squatted over it.

Honestly. It has got to be one of the worst smells I have ever had the misfortune of experiencing. Before or since.

Sixty-two mop buckets later, or thereabouts, I got rid of the evidence. Tipping them buckets of sauce-water down the drain out back was a whole other experience I could’ve done without, and all.

A hundred and sixty-two J-Cloths later, I’d got everywhere else sorted. And Nora — one of the women I worked with, lovely woman, built like a prop forward — put the finishing touches on it with about two gallons of air freshener. Sprayed it about like she was crop-dusting.

Ketchup is very nice. In small amounts. Squeezed out of a little sachet onto your burger. I do not recommend wading through it.

Or walking home with your shoes squelching sauce out of the soles with every step. Folk looking at you on the bus like you’ve murdered someone.

I got home and Mum had got tea on. Chips and fish fingers.

“Does anyone want the sauce—”

NO. NOT FOR A LONG TIME.

I broke up with her. I think she was anyway going to break up with me, but either way I broke up with her first. And it hurts really fucking bad.

I finally realized that I had to set so I’m kind of a boundary or have some concrete thing because otherwise I would never leave and it showed up in the form of her saying that even knowing how much it hurt me, she did not regret that I was recorded without my knowledge. And if she could, she would’ve wanted it to happen the same way again. I know that this is because she is probably hurt by something I said, but I went through the audio for the first time and everything I said I still standby and I do not think I said anything hurtful, so at most it was a miscommunication. They however did say stuff that I did not hear behind my back that was incredibly not OK and the fact that she does not recognize that even fundamentally recording someone in such a vulnerable state without their knowledge gave me enough to finally leave. It hurts a fucking lot, but at least I can have my head held high, because for once I broke up instead of sitting there and begging and hoping that things will change. That being said it’s still fucking hurts so much. So many little things remind me of her, and it hasn’t even been 12 hours. I find myself like at this weird in between of begging and coming to terms with it. I recognize that I need to stand on business here and fully end it. Even if she comes back and she says the right things, I think I need to be strong and begin to move on and heal. I have given her too many chances and she has said the right things before and her actions did not stay consistent with that. There are a lot of things that she has done and I need to recognize the fact that even if people can change, it is a gradual process and it will not happen nearly as fast as would be fair to me. An additionally there has been so many things that she has done that I’ve been incredibly hurtful and fucked up, and I just don’t think that she is currently at the emotional maturity level to be able to make up for those things, and so those Bridges have been burned, and that is it. It still fucking hurts me so much. It hurts that the person I love so much isn’t actually the person they are. I think I’ve gotten high on the fantasy and the hope of who they could be, and I ignored all of the many warning signs and issues. Partially because I haven’t had any relationships before, I think I just told myself that this is normal, and actually healthy. But this is not at all the love that I hoped for. And as much as I want to, I cannot love her into her changing. And I know that there will be plenty of other people out there that would treat me better and be better matches for me. I really wished that she was the one. But I think there’s a lot of different things that I missed because I blinded myself. One thing my sister mentioned was how having such a big intelligence gap in a relationship isn’t super fun, because while it is nice for the moment in the sense of me being able to teach her things and stuff, I would eventually get bored because she doesn’t have things that she can show me in the same way, and it would be a consistent relationship of me teaching her and not really too much the other way around. I think also in terms of maturity there is a big gap there. Also even like practically, she is not good with money and she also does not have any kind of a job lined up and is finishing a useless degree. Even in games she is a low rank, meaning whenever we would play together it would always be having to be me smurfing. I think it’s not that hard to find a partner that is willing to go to the gym with me, and I can even look for explicitly a gym partner if I want that. But I think more than anything else it’s just the emotional maturity. We kept having issues because her struggles with emotional regulation, and I had to walk her through so many different things like how to validate feelings, understanding how certain actions are perceived, or like how to react in certain situations, and there are just so many different issues there where it feels like I have to baby her or teach her simple stuff. There is going to be some partner out there that is smart, funny, successful, kind, open-minded, and most of all closer to me in terms of maturity. And I think it would be a little bit of the best for me to not right now try to search for that. Just focus on being happy again and healing.