17 February 2026

Have been looking at Eliot Porter's photographic (but very painterly) work a lot this week. The relationships he finds in a thicket of trees or a cluster of fruit feels to me like the equivalent of figurative painting done right, i.e. when it is loose and expansive enough to allow mark-making and material to become the doors through which new ideas emerge from. And his treatment of color is just lovely—he manages to achieve a kind of softness in his saturation that feels less less like an artificial heightening than an organic warming.

15 February 2026

Image inventory: a toilet sitting in the middle of the sidewalk in Camden, hand prints on a tube escalator handrail, a plane's contrail bent at an an almost right angle, a diagram of an eye that explains the different planes that comprise its lid, two gin and tonics on a table, dead flower arrangement on a park bench, eroded paint on a shed door, a fingerprint filling a square on an ID card, an oblong bench, a lion's face in a gold door knocker, an indent of a flower in blue tack, a can of peas, a red handprint on a window.

There is a quiet truth hidden beneath the noise of modern life that most people never learn to recognize, and it is the truth that the greatest transformations do not begin at the peaks of clarity or confidence but at the fragile places where a person finally admits they cannot keep living the same way. The question “Where do I start?” rises most often not from strength but from exhaustion, not from boldness but from bewilderment, not from certainty but from a soul that is tired of circling the same mountain year after year without ever feeling the ground shift beneath their feet. It is a question that belongs to people who have been carrying far more weight than they let anyone see, people who smile publicly while privately wondering if God still remembers the desires they tucked away because life demanded practicality instead of faith. What makes this question so profound is that it reveals something most believers struggle to admit: beginnings feel intimidating not because they are complicated but because they expose how vulnerable we truly are. When a person decides they want to start over, to start fresh, to start moving again, they confront the fear that they might fail again or fall again or discover that the strength they hoped for has not yet arrived. And yet those are the very moments where heaven leans closest, because God is not attracted to polished strength but to honest surrender, and He often begins His greatest work in the exact places where a person feels most incapable.

Every spiritual journey has a beginning, and most beginnings feel smaller than we think they should. They rarely arrive with fireworks or epiphanies. They come disguised as quiet decisions, sacred inner shifts, gentle tugs on the heart that a person cannot explain but also cannot ignore. Many believers assume they must wait for motivation before they take the first step, yet the kingdom of God works in the opposite direction. Motivation meets you after you start, not before. The mind begs for clarity, but the soul grows through obedience. The world says to wait for courage, but heaven whispers to move while your legs still tremble. People often feel paralyzed because they imagine the journey all at once, seeing the distance between where they are and where they believe God is calling them. But God never asks a person to leap the entire distance. He simply asks for one step in the direction of His voice, because one step at a time is how He builds faith that lasts. The miracle is not in the distance covered; it is in the willingness to take the first step, even while feeling unprepared, unsure, or afraid.

What makes beginnings sacred is not the power with which they are made but the presence that meets a person inside them. God does not wait for you at the destination. He meets you at the starting line. He stands beside you long before you know where you are going. And this is where many believers misunderstand how God works, imagining that His power shows up only after they have already proven their strength or demonstrated their discipline. But God’s strength is drawn to weakness, not to performance. When you say, “Lord, I don’t know how to start, but I want to try,” heaven moves. When you whisper, “God, I’m scared, but I am willing,” something shifts in the spiritual realm. When you say, “If You’ll take the lead, I’ll take the step,” you become a candidate for divine interruption. In the Scriptures, nearly every great story began with reluctance. Moses tried to argue with the burning bush. Gideon tried to hide in the winepress. Jonah tried to run the other direction. Peter tried to go back to fishing. None of them started with clarity. All of them started with hesitation. But God entered their hesitation and turned it into destiny.

Many believers remain stuck because they imagine beginnings must look impressive. They think they must overhaul their whole life at once, pray with boldness immediately, conquer their doubts instantly, and feel spiritually powerful before they take even one small step. But God begins with authenticity, not intensity. He does not need your start to be dramatic. He needs it to be honest. And honesty is often found in the quiet place where you finally tell God the truth about what hurts, what scares you, what you long for, and what you have been pretending is fine. When you reveal your truth to God, He reveals His direction to you. But the direction will never be the entire blueprint. God doesn’t hand out blueprints. He offers His hand. And whoever takes His hand discovers that the path unfolds in motion. It unfolds in trust. It unfolds in obedience. It unfolds in the decision to move even when you still feel overwhelmed.

The moment a person begins is the moment something inside them wakes up. This awakening is subtle but powerful. It feels like the soul letting out a breath it forgot it was holding. It feels like the heart adjusting to a new level of light after living too long in dimness. It feels like the mind loosening its grip on old fears because hope has started whispering louder than discouragement. And yet this awakening does not happen before the first step; it happens because of it. God placed a spiritual law into the fabric of the universe that movement precedes momentum. The person who waits for momentum before moving will wait forever, but the one who moves even while they feel shaky becomes the one God carries into breakthroughs they never imagined. The beginning is not the moment you feel strong. The beginning is the moment you decide weakness will no longer stop you.

People fear beginnings because beginnings require trust, and trust feels dangerous when you have been disappointed before. The human heart becomes cautious when life has taught it to expect pain, delay, confusion, or abandonment. But the beauty of walking with God is that He does not ask you to trust your circumstances, your abilities, or your predictions. He asks you to trust His character. And His character has never changed. His faithfulness does not rise and fall based on your emotions. His strength is not diminished by your fear. His patience is not disrupted by your questions. His love is not weakened by your doubts. When God invites you to start, He is inviting you into a journey where He already knows the ending and has already secured the outcome. He is inviting you into a process where your role is obedience and His role is everything else. This takes the pressure off your shoulders, because your beginning is not held together by your confidence but by His consistency.

The question “Where do I start?” is answered differently than the world expects. You do not start where you feel strong. You do not start where you feel certain. You start where you are. You start with the fears still trembling in your chest. You start with the uncertainties still swirling in your mind. You start with the wounds still healing, the questions still unresolved, the doubts still whispering, and the dreams still fragile. God does not ask you to clean your life before beginning. He asks you to begin so He can clean your life through the journey. He is the God who spoke universes into existence from nothingness, which means He specializes in beginnings that look too small to matter. Nothing is too insignificant for Him to breathe on. Nothing is too ordinary for Him to transform. Nothing you bring to Him at the starting line is too weak for Him to use.

The fear of beginning comes from imagining the whole journey all at once. But beginnings were never meant to be seen that way. God reveals the journey in layers, and He hides the future on purpose so that you will learn to trust Him day by day, step by step, moment by moment. If He showed you everything at once, you would run from the weight of it or rush ahead without His guidance. By giving you only enough light for today, He keeps you close to His heart. He keeps you listening. He keeps you dependent not on your plan but on His presence. And His presence is what transforms you along the way. A journey that begins with God will always reshape something inside you before it ever reshapes what’s around you. That is why beginnings matter so deeply: they are the doorway through which God enters the parts of your life you never knew needed healing.

Beginning is an act of spiritual courage, but it is also an act of spiritual humility. It is the quiet recognition that you cannot carry your life alone. It is the admission that your strength has limits but God’s strength does not. Beginning says, “I am not enough on my own, but with God, I am not meant to be.” This humility does not weaken you; it empowers you. It allows God to take over the parts of your life that were too heavy for you. It creates space for Him to guide, restore, protect, correct, and uplift you. And once He takes His rightful place at the center of your beginning, everything else starts aligning in ways you could never orchestrate yourself.

Faith-filled beginnings always feel costly, not because the first step is hard but because taking it forces you to confront the truth that you have grown comfortable in places you were never meant to stay. Humans are creatures of habit, and even the most painful routines can feel strangely safe simply because they are familiar. God calls you into beginnings that require leaving behind what has become familiar but unhealthy, predictable but spiritually stagnant, comforting but limiting. This is why so many people hesitate to start: they fear losing what they know more than they trust what God has promised. Yet every meaningful beginning in Scripture required someone to walk away from something. Abraham walked away from his country. Ruth walked away from her homeland. Peter walked away from his nets. Paul walked away from his status. And in each of those stories, the beginning didn’t feel like a promotion. It felt like a risk. It felt like a loss. But heaven saw it differently, because heaven knows that you cannot cling to the past and reach for the future at the same time. Letting go is not a punishment; it is preparation.

Starting with God requires a willingness to embrace the unknown, but not because the unknown is dangerous — it’s because the unknown is where God does His deepest work. The parts of life you cannot predict become the places where God can reveal Himself in ways you’ve never experienced. Faith does not grow in certainty. Faith grows in motion. Faith grows in the steps taken without full understanding, in the choices made while trembling, in the obedience that rises even when clarity hasn’t yet arrived. And as you begin walking with God, something extraordinary happens: the parts of your life that once felt heavy start to feel lighter, not because your circumstances change overnight but because you begin to see them through a different lens. You begin to realize that you are not carrying life alone. You notice the subtle signs of God’s nearness — the peace that comes out of nowhere, the strength that surprises you, the wisdom that whispers in quiet moments, the courage that shows up when your knees are weak. These are the quiet miracles of beginnings, the gentle reassurances that God is not only with you but ahead of you.

Beginning also reshapes your identity. You cannot start a new chapter with God and remain the same person you were before. As you move forward, old labels begin to lose their grip. The names life gave you — failure, unworthy, too late, not enough — begin to crumble under the weight of God’s truth. You start to realize that your identity was never built on your past but on His promises. You discover that the things that once defined you no longer have permission to dictate your future. God uses beginnings to rewrite the way you see yourself, not by demanding perfection but by revealing who you were created to be. Every step you take with Him is a step away from the lies that have shaped your thinking. Every moment of obedience is a dismantling of the fears that once held authority over your life. You do not start with God to become someone else. You start with God to remember who you already are.

But beginnings do more than transform you; they transform your relationship with God. Something sacred happens between you and your Creator when you take a step you did not feel ready for. It becomes a moment of intimate trust, a quiet act of surrender that strengthens the bond between your heart and His. When you move while afraid, you learn something about God that cannot be learned in seasons of certainty. You learn that He is gentle with your fears. You learn that He is patient with your questions. You learn that He never shames you for hesitating. You learn that He is not disappointed when you need reassurance. And as this relationship deepens, the journey becomes less about arriving quickly and more about walking closely. The destination matters, but the companionship matters more.

Over time, your beginning becomes your testimony. The day will come when you look back at the moment you started — the moment you whispered yes while your voice shook, the moment you trusted God while part of you doubted, the moment you took a step that felt too small to matter — and you will see what heaven saw all along. You will see how God protected you from paths that would have broken you. You will see how He opened doors you could not have opened alone. You will see how He closed doors that would have led you somewhere you were never meant to go. You will see how He guided every twist, every turn, every detour, and every delay. And in that reflection, gratitude will rise, because you will realize that your beginning did not depend on your strength. It depended on God’s.

The truth about beginnings is this: they are rarely convenient, rarely comfortable, and rarely glamorous. They come in the middle of messes, in seasons of uncertainty, in moments of personal frustration, and in the quiet ache of wanting something more. But beginnings carry a power that cannot be compared, because they open the door to everything God has been waiting to do in your life. The enemy’s strategy is always to keep people from starting. If he can convince you that it is not the right time, that you are not ready, that you don’t have enough, that you are too far behind, that you have failed too many times, or that you should wait until you feel stronger, then he can keep you stuck indefinitely. But if you dare to take the first step, everything changes. Heaven begins to move. Chains begin to loosen. Hope begins to rise. Strength begins to return. And God begins doing what He does best — turning small beginnings into great testimonies.

So where do you start? You start where your feet are. You start where your heart is stirring. You start where you are most afraid, because fear is often the sign that destiny is near. You start with the whisper of desire that will not leave you alone. You start with the quiet belief that God still has a plan, even if you cannot articulate it yet. You start with the willingness to trust that your life is not random, your journey is not wasted, and your future is not empty. You start right here, right now, in this moment, because this moment carries more divine weight than you realize. Heaven measures faith not by what you finish but by what you begin. And if you begin with God, He will take you places you could not reach alone. He will shape you into someone you never imagined becoming. He will lead you into seasons that reveal His goodness in ways that leave you humbled, grateful, and forever changed.

Beginnings do not ask you to become strong. They ask you to become willing. They ask you to step into a story that God has already written from the end backwards. They ask you to trust a plan that is older than your fears, deeper than your doubts, and stronger than your past. And once you take that first step, you will discover what every believer learns eventually: God does not bless perfection. God blesses movement. And the moment you move, even slightly, heaven sets miracles in motion that were waiting for your obedience. You are not starting something small. You are stepping into something sacred. And God is already there, ready to take you the rest of the way.

Your friend, Douglas Vandergraph**

Watch Douglas Vandergraph’s inspiring faith-based videos on YouTube** https://www.youtube.com/@douglasvandergraph

Support the ministry by buying Douglas a coffee https://www.buymeacoffee.com/douglasvandergraph

Donations to help keep this Ministry active daily can be mailed to: Douglas Vandergraph Po Box 271154 Fort Collins, Colorado 80527

13 February 2026

So much to say about my visit to Eva Dixon's studio. Will slowly unpack everything in time, but the first thing I want to address here is what she said about her work being propelled by not understanding it. A wonderful sentiment in itself, but but most helpful and useful to me was hearing her talk about how maintaining that headspace is a muscle she has developed and continues to train. Because it seems to me that the intellectual side of one's practice is always threatening that vital, joyful mode of working in which there is no analyzing or judging or justifying. In which the creative act justifies itself.

11 February 2026

Missing (working title): over the past couple of months, I've seen laminated copies of the same missing cat sign pasted up all around Forest Hill. Have probably seen them in four or five separate locations. And each time I've passed them, they've become more waterlogged from the rain. So at this point they are these strange, abstracted images of the same black cat, each one warped and bent in odd directions by bleeding ink and disintegrating paper. In the most recent sighting, the black ink from the cat's back had pooled into a fold at the bottom left corner of the image, which created a right angle effect mirroring the right angle formed by the bottom of the page. Which gave it an almost ancient-Egyptian sphinx kind of feeling, rooted and at rest. Tried to honor the experience of encountering it in paint, and while it's not quite alive yet, it's also not yet dead.

Als würde ein Kalenderblatt umgeblättert

schmilzt das Eis, verschwindet der Schnee,

die Zweige werden biegsam, die Sonne schmeichelt

warm und sanft den Gesichtern.

Knospen verdicken, Vögel zwitschern, die Wellen

wogen anmutig über den sandigen Strand.

Ungetüme baggern, Möwen schreien, Boote tuckern,

Pötte gleiten, Verliebte pfeifen, Räder surren,

Cafébesucher blinzeln ins Licht

Denn zack! – Es ist Frühling!

Quelle: Pinterest

“Ich werde etwas.”

Die Maler:innen der Künstlerkolonie in Worpswede waren eng mit der Natur verbunden. Unter ihnen war auch der junge Lyriker Rainer Maria Rilke, der 1902 eine Monographie über die Landschaft und ihre Maler schrieb.

In der Monographie fehlt eine bedeutende Person: Paula Modersohn-Becker. Rainer Maria Rilke und Paula trafen sich häufig und führten viele Gespräche. Er besuchte Paula häufig in ihrem Atelier. Und doch ging deren künstlerische Entwicklung an ihm vorbei. Frauen zählten nicht.

“Die Aufgabe der Frau ist es aber, im Eheleben Nachsicht zu üben und ein waches Auge für alles Gute und Schöne in ihrem Mann zu haben und die kleinen Schächen, die er hat, durch ein Verkleinerungsglas zu sehen.”

schreibt der Vater 1901 an Paula.

Am 8. Februar 2026 jährte sich zum 150. Mal der Geburtstag der Malerin. Sie lebte gerade mal 31 Jahre und beschritt in dieser Zeit mit einem unerschütterlichen Glauben an sich selbst über alle patriarchalen Zwänge hinweg ihren künstlerischen Weg.

“Ich werde etwas.”

Paula Modersohn-Becker

Mit 16 schrieb sie in ihr Tagebuch: 

“Ich will malen, ich muss malen. Es ist, als ob etwas in mir brennt, das nur durch die Farbe gelöscht werden kann.“

Das sagte sie immer wieder zu sich selbst und schrieb es auch an Freunde und Familie, in der Bitte darum, ihr zu vertrauen, dass sie ihren Weg machen würde.

Das wirkliche Ausmaß des Werks wurde erst nach ihrem Tod bekannt. Selbst ihrem Mann waren viele Werke, die im Atelier in Worpswede entdeckt wurden, nicht bekannt. In nur 14 Jahren malte sie 750 Gemälde und 2000 Zeichnungen. Nur vier davon wurden während ihrer Lebzeiten verkauft.

Paula hat sich aus den Zwängen ihrer Zeit befreit.

Sie gilt heute als eine der bedeutendsten deutschen Malerinnen des frühen Expressionismus.

gelesen – gesehen – gehört

• Marina Bohlmann-Modersohn: Paula Modernsohn-Becker, eine Biographie mit Briefen: Anschaulich locker erzählt die Autorin anhand von Briefen und Tagebuchauszügen die Geschichte der Malerin. Beeindruckend fein zeichnet sie die Entwicklung der ihr eigenen Kunstform.
• Becoming Karen Blixen ist eine Miniserie, die zurzeit in der Mediathek von Arte zu sehen ist und das Leben der Karen Blixen nach ihrer Rückkehr aus Afrika darstellt. In der engstirnigen Welt der Bourgeoisie muss sie zahlreiche Herausforderungen meistern. Sie beweist dabei eine außergewöhnliche Charakterstärke und verwirklicht ihren sehnlichsten Wunsch: Mit 47 Jahren wird sie Schriftstellerin.
• Mein wunderbarer Buchladen am Inselweg von Julie Peters. Das Hörbuch erzählt die Geschichte einer Frau, die auf der Insel Spiekeroog einen Neustart wagt und dort am Ende einen Buchladen übernimmt, da sie häufig weiß, welches Buch gerade das Richtige für den Lesenden ist.

#frauengestalten #möwenlyrik #frühling #gelesen #gesehen #gehört

I’m looking for a new bag for my work laptop to replace the 16-year-old photo bag that I’m using now. But where can I buy one? In an Instagram ad, I found an interesting one, but I don’t know if I like it. What does the material feel like? How does it look when I carry it? How does it feel on the shoulder? I could order the bag, try it, and return it. Even if returns are free, I still have to package it and drop it off. I could do this with multiple bags, but that adds up to a serious amount of work. However, I cannot think of a single shop in New York City that offers a decent selection of laptop bags.

I dag har Oslo MDG årsmøte, og jeg får tilbringe dagen med rekordmange MDG-ere som gleder seg til å ta tilbake makta i Oslo til neste år. Ja, og linselusene fra Oslo Grønn Ungdom da!

Vi har blant annet vedtatt en resolusjon om innvandringspolitikk og integrering, fremmet av meg og tre MDG-ere som alle har fått den tvilsomme æren av å bli stemplet som “uekte” nordmenn av FrP denne vinteren. Noen av dagens sterkeste øyeblikk var da de fortalte om hvordan rasisme og diskriminering har preget deres oppvekst.

MDG står alltid opp mot rasisme og mistenkeliggjøring av minoriteter. Når andre partier dilter (eller løper!) etter FrP og fyrer opp under moralsk panikk på tvilsomt grunnlag, står vi fast på våre prinsipper. Når andre mumler og flakker med blikket fordi de er redd for at FrP bare vil tjene på å diskutere innvandring, hever vi stemmen. Dette er ikke et spørsmål om hva som er strategisk lurt eller dumt, men hva som er rett og galt. Alle nordmenn er likeverdige. Og fascistiske idéer som “remigrasjon” må aldri få fotfeste i norsk offentlighet.

Å omtale våre medborgere som en eksistensiell trussel er destruktivt både for samfunnet og for de som rammes av retorikken. Jeg får meldinger av folk som forteller at de mister nattesøvnen. At de føler seg stemplet som annenrangs av den harde retorikken mot innvandrere. Jeg registerer at mine egne barn defineres som en potensiell trussel av Norges nest største parti. Dette kan vi ikke akseptere.

Ja, innvandring innebærer utfordringer. Men det er praktiske problemer som løses i hverdagen, ikke problemer av eksistensiell art. Integreringen er ikke mislykka. Den lykkes hver dag. Det er bare å se på den imponerende statistikken for andregenerasjons innvandrere. Integreringen lykkes blant annet takket være enorm innsats fra lokale ildsjeler. I dag har vi hatt besøk av Mudassar Mehmood, som har fortalt om det imponerende arbeidet for å gi ungdommer fellesskap og muligheter på Mortensrud. og Sahaya Kaithampillai fra “Hvor er mine brødre”– prosjektet på Holmlia.

Akkurat nå har Oslo et borgerlig byråd som gjør integreringsjobben vanskeligere ved å kutte kraftig i bydelsøkonomien selv om byen går med solide overskudd. Når kassa er tom rammes alle tjenester som ikke er lovpålagt. Som ungdomstilbud og forebygging. Det verste er at forebyggingen bygges ned i de samme bydelene der politiet ruster opp. Det er en ekstremt dyr måte å spare penger på. Sosiale problemer løses ikke best med batong og pistol.

Oslo MDGs årsmøte skjer samtidig som Oslo FrPs årsmøte. I fjor stilte Simen Velle til valg i Oslo under slagordet «la oss ta byen tilbake». Han spredte en valgkampvideo som fremstilte mitt nabolag som et skummelt sted, med kriminelle ungdommer og gjenger ved Tveitablokkene. Her går jeg tur med min yngste datter i barnevogna nesten hver dag. Jeg inviterer gjerne Simen Velle på trilletur i nabolaget mitt. Så kan han få lov til å møte folk i øyehøyde og snakke til dem, ikke om dem.

Heldigvis er Velle bare stortingsrepresentant, ikke minister. Det er takket være MDG. Jeg håper vi får mulighet til å blokkere FrP fra makt i Oslo til neste år også. Vi er i alle fall bedre rusta enn noensinne! Vi kan jo ta oss råd til å kopiere retorikken til FrP på ett punkt: la oss ta byen tilbake!

Det er fint å se et mer eller mindre samlet presse-Norge hamre løs på iNyheter. Men det er jo også litt frustrerende å se at dette først kommer når Helge Lurås, Ole Asbjørn Næss og Jarle Aabø har begått den ultimate synd, nemlig å mistenkeliggjøre media selv.

De konspiratoriske anklagene iNyheter har kommet med mot Redaktørforeningen og presse-Norge skiller seg jo ikke vesentlig fra de mange grove konspiratoriske og villedende uttalelsene og ubehagelige karakteristikkene som deles ut av iNyheters journalister på mer eller mindre daglig basis.

Vi snakker jo om de samme aktørene som sto bak Resett, som drev direkte rasistiske hetskampanjer. Med seg på laget har de nå fått mannen bak “Ja til bilen i Oslo”, som på mer eller mindre daglig bassis fyrte opp til hets og et voldsomt og aggressivt personfokus mot navngitte politikere, meg selv inkludert.

iNyheter spiller en destruktiv rolle i norsk offentlighet, akkurat slik forgjengeren Resett gjorde. Utrolig nok har de også lyktes i å karre til seg pressestøtte. De fortjener mer kritisk oppmerksomhet i den seriøse pressen. Ikke bare når deres virksomhet rammer media, men også når det rammer andre.

Dette må være noe av det frekkeste jeg har sett i mine snart 11 år i Oslopolitikken. “Vi har lyktes med å snu underskudd til overskudd”, skryter Oslos finansbyråd Hallstein Braaten Bjercke. Det er en løgn. Tallene i Oslos budsjetter er grønne fordi kommunen har fått økte overføringer fra staten både i fjor og i år. Gjennom budsjettforliket på Stortinget mellom AP og MDG, SV, Sp og Rødt fikk Oslo over 500 millioner ekstra. Mer enn nok til å kutte byrådets grove kutt i velferden.

Høyre og Venstre-byrådet skal altså ikke ha noen ære for dette. De har heller ikke gjort noen “snuoperasjon”. De tok over en kommune med sterk økonomi, mye penger på bok og lavere gjeldsgrad enn da de selv styrte sist. Dette har ikke stoppet dem fra å dikte opp en historie om “økonomisk krise”. Denne “økonomiske krisen” har de brukt som unnskyldning for å innføre de groveste kuttene i Oslos velferd på flere tiår. Samtidig som de har kuttet i kommunens inntekter gjennom å kutte eiendomsskatt til de dyreste boligene. Kutt i velferd for å gi skatteletter til de rikeste er gjenkjennelig høyrepolitikk.

Det har lenge vært et problem at media oppfatter borgelig styre som “normalen” i Oslo, og blir sløvere og mer ukritiske når Høyre styrer byen. Men de er heller ikke vant med så uærlige politikere som vi har nå. Hele historien til byrådet har vært en bløff siden de tiltrådte, og journalistene virker genuint forvirret om den økonomiske situasjonen til kommunen.

Dette bør være enkelt: hvis politikerne har råd til å redusere sine egne inntekter med 600 millioner i året, så er ikke kommunen i økonomiske krise. Når de samtidig kutter i velferd med mer enn 500 millioner, så er det ikke snakk om “krisegrep”, men en usosial politisk prioritering.

Kommunen har lomma full av penger, men “kuttene i 2026 må vi gjennomføre”, forklarer finansbyråden. Høyre og Venstre kutter altså i kommunens tilbud fordi de vil, ikke fordi de må. De mener at Oslos rikeste har hatt for lite penger i lommeboka, og at byens skoler, barnehager, eldreomsorg, ungdomstilbud og andre tjenester har vært for rause luksuriøse. Det er i det minste en ærlig sak.

卒業式が近づいている。 結局、就活もろくにせず、やりたいことも見つからないまま、 なんとなく好きだったあの子にも気持ちを伝えられず、 このまま卒業してしまう。

俺の住んでいる村は小さな村で、子どもは全部で三十人ほど。 今年卒業するのは、そのうちたった六人。 誰がどこへ行って、どんな仕事をするのか、 そんな噂は自然と耳に入ってくる。 何も決まっていないのは、俺だけだ。

そんなことを考えながら、川沿いの道を歩いていると、 釣りをしているおじさんの後ろ姿が見えた。 彼の横を通り過ぎようとしたとき、竿の先が一瞬だけこちらを向いた。 風もないのに、まるで意志を持っているかのように。

「遠回りかどうかは、個人の感覚に過ぎませんよ」 釣りを続けたまま、こちらを見ずに、 まるで何ターンも会話を飛ばして、大事な部分だけを短く伝えてくる。 何も相談していないのに。

「そんなもんすかねえ。俺は、他人がそう言ったなら、遠回りかなって思っちゃいますけど」 俺も分かったふうに、同じトーンで返す。 まるで、分かっているかのように。

それだけ言って、おじさんのそばを離れる。 内容なんて、どうでもいい。 ただ返事をし合うだけで、信号を渡し合うだけで、人は少しずつ成長する。 初めて話したとき、おじさんはそんなことを言っていた。 それ以来、俺たちは、ノリで会話を続けている。

おじさんは、すごい。 何がすごいのかは、うまく説明できないけれど。 この前なんて、柔道部のやつらがやってきて、「帯を締めてください」って頼んでた。 おじさんは黙って、静かに道着を正していた。

大浴場では、「一度も曲がらなかった」と噂されていた。 まっすぐに、ただまっすぐに歩く人だった。 「必要なら、村の木は切った方がいい」と言ったのも、彼だった。

あるとき、彼が珍しくこちらに話しかけてきたと思ったら、 それは独り言だった。 「飛行機から足を出して、憧れの先輩を語るような気持ちで生きていたい」 何の話かは、さっぱり分からないし、正直、関心もない。 でも、就活や恋愛で悩んでいる俺とは、まるで別の場所にいるようで、 その距離感が、少しだけ羨ましかった。

そして、おじさんは突然、すごい勢いでバンザイをした。 そのとき、横から見える肌が、思いのほかきれいだったことだけを、なぜか覚えている。

ーー遠回りかどうかは、個人の感覚に過ぎない。 何の話か分からなくても、そこに力を感じたなら、その言葉は本物だ。 その言葉がトリガーになったかは定かではないが、 俺は卒業式の日、気になっていたあの子に告白することにした。

I was going back home from a night out with some friends, and I drove past some of the places we used to go to. I know that the relationship was unhealthy and codependent, and it was really intense like a drug. But at the same time I wonder if I can grieve losing that drug. Like the thought of cuddling her, or watching TV while she lays on my chest and gently falls asleep. Her falling asleep on the car trip back.

En lo alto, en lo bajo, en las contradicciones: aparece y desaparece.

Parece ascender, estancarse o descender.

Parece estable e inestable: es ésto.

Sin expresarlo; más bien, como el pájaro que mira. Sólo ojo.

En la consciencia y en la inconsciencia.

Jag har ett bekännande att göra: jag spenderar helt orimligt mycket tid på Discogs. Inte nödvändigtvis för att köpa musik (fast det händer också), utan för att bara... bläddra. Titta på olika pressningar av samma album. Läsa om vilken studio något spelades in i. Kolla vem som spelade congas på ett obscurt funkalbum från 1974. Det är som att falla ner i ett kaninhål av musikinformation, och jag älskar varenda sekund av det.

Om du aldrig har hört talas om Discogs, låt mig presentera din nya favoritwebbplats. Eller möjligen din nya tidstjuv, beroende på hur man ser det.

Vad är Discogs egentligen?

Discogs är världens största databas för fysiska musikreleaser. När jag säger “största” menar jag inte bara stor – jag menar gigantisk, omfattande, närmast ofattbart detaljerad. Det finns över 14 miljoner releaser katalogiserade, bidragit av över 500 000 användare världen över.

Men det är inte bara en databas. Det är också en marknadsplats där folk köper och säljer vinyl, CD, kassetter, och alla andra fysiska musikformat du kan tänka dig. Och det är en community av musiksamlare som tillsammans bygger den mest omfattande katalogen över fysisk musik som någonsin har existerat.

Discogs grundades 2000 av Kevin Lewandowski, som ville skapa en plats där elektronisk musik kunde katalogiseras ordentligt. Precis som många bra internetprojekt började det som ett nördprojekt och växte till något mycket större än skaparen någonsin kunnat föreställa sig.

Varför finns Discogs?

Du kanske tänker: “Men jag kan ju googla musikinformation?” Och jo, visst kan du det. Men Discogs existerar på en helt annan detaljnivå. Det handlar inte bara om att veta att ett album existerar – det handlar om att veta exakt vilken pressning, från vilket år, från vilket land, med vilket katalognummer, på vilket skivbolag.

För vinylfantaster är det här guld. När du står i en begagnad skivaffär och funderar på om en LP är värd att köpa kan du slå upp den på Discogs och direkt se: Är det här en första pressning från originallandet eller en repressning från 10 år senare? Är det en vanlig release eller en limited edition? Hur mycket brukar den gå för på andrahandsmarknaden?

Men även om du inte samlar vinyl (ännu) är Discogs ovärderligt för att förstå musikhistoria. Det visar hur album har resurfacerats över tid, vilka versioner som finns, hur cobverart har ändrats mellan releaser. Det är som att se evolveringen av musik dokumenterad i exkrucierande detalj.

Så fungerar katalogiseringen

Det som gör Discogs speciellt är hur galet detaljerat allt är katalogiserat. Varje release – och jag menar verkligen varje release – dokumenteras med information som:

Format och media - LP, 12” Single, CD, Cassette, 8-Track, MiniDisc (ja, även MiniDisc). Antal skivor, vilken hastighet vinylskivan ska spelas på, om den är colored vinyl eller picture disc.

Land och år - Inte bara “släpptes 1975” utan “släpptes i Storbritannien 1975, sedan i USA 1976, sedan i Japan 1977 med bonusspår”. Varje marknad får sin egen post.

Katalognummer - Det mystiska numret på skivomslaget som ingen vanlig människa bryr sig om, men som är guld för samlare. Det är hur man identifierar exakt vilken pressning man har.

Skivbolag - Inte bara huvudbolaget, utan distributörer, underlicenser, allt. Det finns poster där fem olika bolag är involverade i en enda release.

Credits - Alla som varit inblandade. Musiker, producenter, mixare, mastering engineers, fotografer, omslagsdesigners. Om någon spelade tambourine på ett spår finns det dokumenterat.

Tracklista - Med exakta längder, och om det finns olika versioner på olika sidor av en vinyl är det noterat. B-sidor, hidden tracks, bonus tracks – allt finns.

Identifikatorer - Barcode, matrixnummer, pressansvarighet. Ja, det finns människor som bryr sig om vilket pressningsverk i Frankrike som tillverkade en viss skiva.

Den här nivån av detaljer är helt galen, och det är precis det som gör Discogs så användbart. Det är skillnaden mellan “jag har Dark Side of the Moon” och “jag har den brittiska första pressningen från 1973 på Harvest Records med det solida blå märket och posters.”

Marknadsplatsen – köp och sälj musik

Förutom att vara en databas är Discogs också en fungerande marknadsplats. Säljare från hela världen listar sina skivor, och köpare kan bläddra, söka, och handla. Det är som eBay, fast bara för musik och mycket mer specialiserat.

Det smarta är hur marknadsplatsen integreras med databasen. När någon lägger ut en skiva till försäljning länkar de den till exakt rätt release i databasen. Det betyder att köpare vet exakt vad de får – ingen gissning om det är rätt version eller pressning.

Priserna bestäms av marknaden. Du kan se vad en skiva historiskt har sålt för, vad den för närvarande listas till, och vad folk faktiskt har betalat för den. Det är transparens på en nivå som inte finns på många andra marknadsplatser.

Jag har köpt en del skivor på Discogs genom åren. Mestadels obscura saker som inte finns på Spotify eller i vanliga skivaffärer. Och upplevelsen har nästan alltid varit bra – säljarna är generellt passionerade om musik och vill att köparen ska vara nöjd.

Min samling – digital katalogisering av fysisk musik

En av mina favoritfunktioner på Discogs är “Collection”-funktionen. Du kan markera vilka releaser du äger, och Discogs skapar automatiskt en katalog över din samling. Det är som att ha ett digitalt arkiv över alla dina fysiska skivor.

För mig, som har en vinysamling som har vuxit lite okontrollerat över åren, har det här varit en livräddare. Jag kan söka i min samling, se vad jag äger, och framförallt undvika att köpa dubbletter när jag står i en skivaffär (har hänt fler gånger än jag vill erkänna).

Du kan också se statistik över din samling. Hur många skivor du har, från vilka år, från vilka skivbolag, vilka genrer. Det uppskattade värdet baserat på aktuella marknadspriser. Det är nördigt på bästa sätt.

Vissa människor använder samlingsfunktionen som wishlist också – markera skivor de vill ha så de kan hålla koll på när någon listar dem till försäljning. Det är smartare än att bara försöka komma ihåg vad man letar efter.

Artistexempel och djupdykningar

Låt mig visa dig ett par exempel. Kolla in den här artisten eller den här. Även för relativt nischade eller specialiserade releaser finns detaljerad information.

Det fascinerende med Discogs är hur demokratiskt det är. Stora mainstream-artister med hundratals releaser får samma noggranna behandling som obscura lokala band som pressade 100 exemplar av en singel 1982. Allt dokumenteras med samma detaljnivå.

Det är den här aspekten som gör Discogs så värdefullt för musikhistoria. Små, independent releases som annars skulle glömmas bort finns bevarade i databasen. Framtida musikforskare kommer att kunna använda Discogs för att spåra exakt vad som släpptes, när, och av vem.

Community och kultur

Discogs-communityn är något speciellt. Det är en samling av musiknördar, vinylfantaster, samlare och allmänt musikbesatta människor som tillsammans bygger något större än sig själva. Och det märks i hur folk beter sig.

Det finns omfattande riktlinjer för hur releaser ska läggas till och formateras. Det finns diskussionsforum där folk debatterar detaljer som “borde vi räkna promo-kopior som separata releaser?” eller “hur kategoriserar vi en skiva som pressades i Sverige men släpptes av ett tyskt bolag?”.

Det finns även ett votingssystem där användare kan rösta om tillagd information är korrekt. Om du lägger till en release måste den granskas och godkännas av andra användare. Det håller kvaliteten hög men kan ibland kännas lite byråkratiskt.

Men generellt är folk hjälpsamma och välkomnande. Om du gör fel kommer någon att förklara varför och hur det borde göras istället. Det är en community som verkligen bryr sig om att få saker rätt.

Discogs vs MusicBrainz – vad är skillnaden?

Om du läste mitt tidigare inlägg om MusicBrainz undrar du säkert: vad är skillnaden? De verkar ju ganska lika.

Skillnaden är fokus. MusicBrainz fokuserar på musik som abstrakt koncept – låtar, inspelningar, artister. Discogs fokuserar på fysiska objekt – den specifika skivan du håller i handen. MusicBrainz bryr sig om att “Bohemian Rhapsody” finns, Discogs bryr sig om att det finns en japansk 7” pressning från 1976 med ett speciellt omslag.

De kompletterar faktiskt varandra perfekt. MusicBrainz är bättre för digital musik och metadata. Discogs är bättre för samlare och fysiska releaser. Många använder båda, och de länkar ofta till varandra.

Det finns också en skillnad i hur marknadsplatsen fungerar. Discogs har en integrerad köp/sälj-funktion som är central för tjänsten. MusicBrainz är rent informationsdrivet utan kommersiell aspekt. Båda modellerna har sina fördelar.

Att bidra till Discogs

Om du vill bidra till Discogs är det relativt enkelt att komma igång. Allt du behöver är något fysiskt musik att katalogisera. Kanske har du en gammal vinyl som inte finns i databasen? Perfekt! Lägg till den.

Processen är faktiskt ganska terapeutisk. Du tar hand om din skiva, läser all information på omslaget, skriver ner tracklistan, fotograferar omslaget, fyller i alla fält i formuläret. Det är som att ge din musik en formell dokumentation.

Det finns en hel del regler att lära sig. Hur man formaterar artistnamn, hur man anger titlar, vilken information som ska stå i vilket fält. Men det finns utmärkt dokumentation och hjälpsamma guides. Och communityn är där för att hjälpa om du kör fast.

Jag har själv lagt till några obscura releaser genom åren. Det känns bra att bidra till att göra databasen mer komplett. Och det finns något tillfredsställande i att vara den som först dokumenterar en viss release på internet.

Pricing och värdering

En av de mest användbara aspekterna av Discogs är värderingsfunktionen. För varje release kan du se statistik över vad den har sålt för historiskt. Det ger en realistisk bild av vad saker faktiskt är värda på marknaden.

Det är särskilt användbart när du hittar gamla skivor på loppis eller i någon släktings källare. Istället för att gissa kan du slå upp exakt vad marknaden betalar för just den pressningen. Ibland hittar man guldkorn, oftast är det inte värt särskilt mycket, men det är bra att veta.

För din egen samling räknar Discogs automatiskt ut det totala uppskattat värdet baserat på genomsnittliga försäljningspriser. Det kan vara både uppmuntrande (“min samling är värd mer än jag trodde!”) och skrämmande (“jag har spenderat hur mycket på skivor?!”).

Värderingarna är generellt ganska träffsäkra eftersom de baseras på faktiska transaktioner, inte gissningar. Men kom ihåg att skick spelar stor roll – en near mint-kopia är värd mycket mer än en som är välanvänd.

Discogs-appen och mobil användning

Discogs har en mobilapp som är ovärderlig när du är ute och jagar skivor. Du kan skanna barcodes för att direkt se vad något är och vad det brukar kosta. Du kan kolla din samling för att se om du redan äger något. Du kan lägga ut saker till försäljning direkt från telefonen.

Jag använder appen konstant när jag är i skivaffärer. Det har räddat mig från att köpa dubbletter flera gånger, och det har hjälpt mig identifiera bra fynd som jag annars skulle missat.

Appen är inte perfekt – ibland är den lite långsam, och vissa funktioner fungerar bättre på desktop-versionen. Men för grundläggande funktionalitet när du är på språng är den helt okej.

Utmaningar och kritik

Discogs är fantastiskt, men det har sina problem. Det största är nog att kvaliteten på poster varierar. Eftersom vem som helst kan lägga till releaser finns det ibland felaktig information, ofullständiga poster, eller dåliga bilder.

Modererings-processen kan vara frustrerande. Ibland tar det lång tid för ändringar att godkännas. Ibland blir korrekta ändringar avvisade av användare som inte förstår reglerna ordentligt. Det är priset man betalar för community-driven innehåll.

Det finns också en viss elitism i vissa delar av communityn. Vinylfantaster kan vara... intensa... om exakt hur saker ska göras. Om du är nybörjare kan det kännas lite skrämmande. Men de flesta är faktiskt trevliga när man väl kommit förbi den inledande nitiskheten.

Från säljarnas perspektiv tar Discogs en procentuell avgift på försäljningar, vilket vissa tycker är för mycket. Men å andra sidan tillhandahåller de en plattform med miljontals potentiella köpare, så det är väl värt det för de flesta.

Discogs och den digitala framtiden

I en värld där streaming dominerar kan det verka konstigt att en databas för fysiska skivor fortfarande blomstrar. Men det är precis vad som händer. Vinyl-försäljningen har ökat stadigt de senaste åren, och Discogs växer med den.

Det finns något med fysisk musik som streaming inte kan ersätta. Att hålla en skiva i handen, läsa liner notes, studera omslagskonsten – det är en upplevelse som är värdefull i sig. Och Discogs hjälper människor att hitta, värdera och uppskatta den upplevelsen.

Jag tror att Discogs kommer fortsätta vara relevant så länge folk samlar fysisk musik. Och med tanke på hur vinyl-marknaden ser ut just nu verkar det inte bli problem på länge.

Varför Discogs är viktigt

På ett djupare plan representerar Discogs något viktigt: bevarande av musikhistoria genom fysiska artefakter. Varje skiva som katalogiseras är ett bevis på att musik existerade i en viss form vid en viss tid på en viss plats.

Det är lätt att tänka att musik bara är de ljud vi hör, men presentationen – omslaget, formatet, hur det paketerades och släpptes – är också en del av historien. Discogs bevarar den historien på ett sätt som ingen annan databas gör.

Dessutom demokratiserar det musiksamlande. Innan Discogs var det svårt att veta vad saker var värda eller ens vad som fanns tillgängligt. Nu kan vem som helst med en internetuppkoppling bli en informerad samlare.

Kom igång med Discogs

Om du har blivit nyfiken (och jag hoppas verkligen att du har det) är mitt råd: skapa ett konto och börja utforska. Sök efter artister du gillar och se alla olika versioner av deras album. Kolla vad dina favoritskivor går för på andrahandsmarknaden. Lägg till några skivor från din egen samling.

Om du samlar vinyl är Discogs helt enkelt ovärderligt. Det kommer att förändra hur du jagar skivor, hur du uppskattar din samling, och hur mycket du förstår om de fysiska objekten du äger.

Och även om du inte samlar fysisk musik är Discogs fortfarande fascinerande att bläddra i. Det är som ett museum för musikhistoria, fast ett där du faktiskt kan köpa utställningsobjekten.

För mig har Discogs blivit en daglig del av mitt musikliv. Det har fördjupat min uppskattning för musik som fysiska objekt, lärt mig om otaliga obscura releaser, och ja, kostat mig en del pengar i skivinköp. Men det är pengar väl spenderade.

Så nästa gång någon frågar vad din gamla skiva är värd, eller du undrar hur många versioner av ett album som faktiskt finns, vet du var du ska leta. Och när du väl är där, reservera några timmar – du kommer behöva dem.

No es fácil encontrar lo que busco. Busqué en las montañas, en los valles, en el mar y hasta volando por el cielo. Lo busco ahora. No lo encuentro en la música, ni en las películas, ni en las voces, ni en palabras que van apareciendo página tras página. No parece estar tampoco en mis sueños.

Imagino que en el futuro lo buscaré, supongo que con la misma fuerza. Ya experimentado, es posible entonces que lo encuentre. Hasta con rabia.

¿Todos buscamos? Por lo que veo, puede ser así. Pero no sé lo que buscamos. A ciencia cierta, digo. En apariencia vamos tras esta o aquella emoción. Al menos, es lo que encontramos.

Quizás un papel, un guión, una identidad, el mapa de un tesoro. Lo que nos confirme, nos gratifique; lo que nos haga fuertes, importantes. Y la felicidad, como si fuera a aparecer debajo de una piedra, una pantalla, o en un granero abandonado. En otro ego.

-Alargar la vida. Oxígeno. -Carne fresca. -Un punto de apoyo para ascender. -Un impulso.

Quizás esta búsqueda sea un escape, la fuga del cuerpo. Hacia otra imagen, otro sabor, otro sonido, como quien de ese modo se agarra, se adhiere a la vida. Y no quiere soltarla. Pero los hechos nos alcanzan.

Buscamos. Algo pendiente. Algo qué buscar. De nuevo. Sigue. Una hora más.

-Sin objeto. Sin meta.

A chiller day, starting with some of the tasks from yesterday’s emergency and ending with some meetings. Ended the day with a 3 hour call with my partner, but I was too socially exhausted to fully focus on her — my bad.