---

Photo par Gauthier Delecroix, licence CC BY 2.0

---

在荷蘭生活了三年多之後，我經歷了一場小小的存在主義危機。

我在朝九晚五的生活中從辦公室到住家兩點一線，每天的時間悠悠哉哉地倏忽即逝，雖然無法大富大貴，但也算是生活多有冗餘。

見過面的朋友多半都會說我長胖了，那是自然。從開始工作後我沒過過比過往三年更work-life balance的日子。但於此同時，我也開始看不見、又或說惰於思考比今天、明天、後天，以及其他更遠更遠的事情。

上班、下班、讀讀書、參加或主辦一些活動填滿了我的日常。

每天多出了不少自己的時間，但其實並不很記得自己是怎麼揮霍的，或許是在閱讀、或許是在重拾很久沒有的遊戲時光、又或許只是Doomscrolling。

偶爾我還記得，在這以前的日子是怎麼度過的：我工作、我出差、完成專案、創造改變；跳槽、升遷、念書進修。我在職涯與人生的階梯上不斷地往上爬。

但現在，在一切終於穩定下來的時候，我卻突然感受到未來的輪廓變得更加模糊。

大概就是在那時，我開啟了這個寫散文的Blog，想著或許可以再次嘗試書寫一些東西。畢竟這段時間以來我難得重拾了以前閱讀的習慣，而讀閒書帶給我的快樂，讓我憶起了自己的少年時代。

只不過，萬事起頭難。

在疏於書寫多年後，要重新把腦子裡發散的意想凝結於方塊字上，那困難度遠超我所想。於是眾多零散草稿，往往寥寥數句，至今仍閒置在我硬碟或筆記本的某處。

而另一個層面，過去幾年AI創作過於氾濫，比起坐在桌前搜破我的枯空肚腸硬擠出不倫不類的文句，給個主題與關鍵字，各種語言模型就可以吐出密密麻麻的細緻長文。

我自己也沉迷過一陣子用AI工具產出各種無關品質，但量大管飽的奇幻或科幻小說。

都這樣的時候了，下那麼大功夫寫些關於自己生命瑣事的散文到底又有何意義呢？

但，生命就是會在你煩惱些對世界毫無影響的問題時，給你驚喜。

和伴侶討論、擱置許久的生育計畫，隨著進入生活安定的時期又不停地在日常中載浮載沉，而這類型的討論走到最後，總會抵達一個終點：To be or not to be。

當然現實並不總是那麼極端，只是走過了領養代替生育、女性主義與傳統價值的思辨、生命的意義並不總是在於繁衍宇宙繼起之生命云云各種打高空的辯證與爭論後，我們還是得拉回來，決定身體力行的方向。

而我必須承認，親愛的，這並不是一個最好的時候；又或者，生育這件事情從來就沒有所謂好的時候。世界有很多的問題、人類有很多的問題、我跟我的家庭、人生都還有很多問題。

但是我還是很高興，親愛的，你選擇了我們作為自己誕生的家庭。

我一直以為，類似這種重大的事件，應該是在一切內在外在條件都準備好後，才會發生，但就又是那麼剛好，在同一時間我找到了一個讓我拾獲熱情的新工作，原本安定的一切一瞬之間又可能發生天翻地覆地改變，讓我想到媽的多重宇宙的英文片名：《Everything everywhere all at once》。

過去幾個月來，雖然懷有身孕的人不是我，但期待、興奮、憂愁、焦慮在我身上就像微小的四季循環往復。又同時，新的工作在漫長的簽證程序結束後終於開始，每天開車通勤上班、開會、提案、做決定、試錯，日常涉及的內容突然上升了好幾個層級，一瞬間感覺自己好像晉級變成了高級大人。

或許這才是生活真正的樣貌，所有的事情都在各種地方同時爆炸。

就在這樣的情況下，我卻突然又開始看往了時間很遠很遠的方向，生命又有了各種可能，很多的畫面與想像又開始可以重新被放進到未來的草圖當中。

這時，我從很小很小就想像過一個畫面，又從記憶的深處如泡沫浮了上來。泡泡中包裹的我，是個在家專職寫作的無用丈夫，認真相妻教子。雖然現在這個畫面，從各種角度來說都不太可能發生，但我還能寫作這件事情是不變的。

我想寫作最重要的一件事，是因為讀者的存在。由作者發起單向的投接球，透過文字讓意念跨越人肉身與大腦的孤寂，拋向讀者。文字在由活人拋出的瞬間，或許就創造出了獨特的意義。

當然親愛的，我知道這不是一個最好的時候，我們有很多的問題還要處裡、有更多比渺小的我的日常我的記憶重要得多的事情要討論。更不用說，我寫出來的內容在這個時代並不比任何一個某某某或甚至AI的產出更有價值。

但是我想做的，只是想把自己經歷的這一切，往未來的某處丟去。

就如同《地。—關於地球的運動—》當中約蘭達所說的

文字簡直就是奇蹟，只要使用文字，就能超越時間與地點，可以為兩百年前的訊息落淚，也可以為一千年前的傳說大笑。 你能相信嗎？我們的人生，都被困在這個時代裡，無法逃脫。 但是，只有在閱讀文字的時候，能夠聽到古時候的偉人向我開口說話， 在那一刻，我彷彿脫離了這個時代，變成文字的思想會永存於世， 甚至可以不斷推動未來的某些人，這種事難道……不就是奇蹟嗎？`

Det började en helt vanlig tisdag. Eller åtminstone såg den vanlig ut. Solen gick upp över hustaken, fåglarna kvittrade och någonstans på gatan brummade en sopbil förbi precis som den brukade. Men när Alice kom in i köket stod det genast klart att någonting hade gått alldeles på tok. Mamma satt vid köksbordet och hade hällt ut nästan hela paketet med havregryn framför sig. Av grynen byggde hon ett slott med fyra torn och en vallgrav av mjölk. Pappa hade satt två brödskivor på öronen och gick omkring med armarna utsträckta. “Titta på mig!” ropade han. “Jag är en smörgåselefant!” Alice stirrade på dem. “Men ni ska ju göra frukost.” Mamma tittade upp från sitt havregrynsslott och sköt fram underläppen. “Jag vill ha pannkakor.” “Det är tisdag”, sa Alice. “PANNKAKOR!” ropade mamma och dunkade skeden i bordet. Pappa satte sig bredvid henne och började också dunka. “PANN-KA-KOR! PANN-KA-KOR!” Alice suckade en djup och mycket vuxen suck.

Det var då Alice upptäckte att pyjamasen plötsligt satt alldeles för trångt. Fötterna var stora. Benen var långa. Händerna såg ut som vuxenhänder och när Alice skyndade till spegeln stod där faktiskt en vuxen och stirrade tillbaka. “Men vad i hela friden har hänt?” sa Alice, och rösten lät också vuxen. Bakom ryggen kom mamma springande. “Kan du knyta mina skor?” frågade hon. “Du har inga skor på dig”, svarade Alice. Mamma tittade ner på sina bara fötter. “Jaså”, sa hon och sprang genast iväg igen. Då dök pappa upp. “Kan jag få glass?” “Nej, vi har inte ens ätit frukost.” Pappa lade sig raklång på köksgolvet. “Men jag vill ha glass nuuuu.” Alice stod tyst en stund och såg på sina föräldrar. Sedan tog Alice fram stekpannan. Det verkade som om det bara fanns en sak att göra. Någon måste vara vuxen i det här huset, och tydligen var det Alice.

Resten av dagen blev inte enklare. Först vägrade mamma ta på sig jackan eftersom hon tyckte att hennes armar “inte ville gå in i ärmarna”. Sedan hittades pappa under köksbordet där han hade gömt sig eftersom det var dags att borsta tänderna. När Alice äntligen fått ut båda två genom dörren ville mamma hoppa i varenda vattenpöl de gick förbi, medan pappa samlade pinnar och stoppade dem i fickorna. “Den här ser ut som en krokodil”, sa han och höll upp en alldeles vanlig pinne. “Och den här ser ut som en annan krokodil.” Efter en stund hade han sjutton krokodiler, tre drakar och en pinne som enligt honom var “chefen över alla pinnar”. Alice försökte säga att de inte kunde ta med hela skogen hem, men då kramade pappa pinnen mot bröstet och sa: “Han heter Göran och han är min bästa vän.” Så Göran fick följa med.

Till lunch ville de vuxna bara äta makaroner, men inte vilka makaroner som helst. Mamma ville ha “de glada makaronerna” och pappa ville absolut inte äta någon makaron som var böjd åt vänster. Alice försökte förklara att alla makaroner såg ungefär likadana ut, vilket ledde till en lång diskussion där pappa hävdade att en av makaronerna tittade misstänksamt på honom. Efter maten blev det vilostund. “Jag är inte trött”, sa mamma och gäspade så stort att hela ansiktet nästan försvann. “Inte jag heller”, mumlade pappa och somnade sittande med Göran under armen. Fem minuter senare sov båda två i soffan. Alice hann precis sätta sig ner med en kopp kaffe och tänka att det här kanske ändå gick ganska bra, när mamma plötsligt vaknade och ropade: “JAG HAR SOVIT FÄRDIGT!” Då vaknade pappa också och föreslog att de skulle bygga en koja av samtliga soffkuddar, alla filtar och “kanske kylskåpet”. Alice sa nej till kylskåpet.

När kvällen äntligen kom var Alice fullständigt slut. De vuxna däremot hade fått ny energi. De sprang runt i pyjamas, halkade på strumporna och tävlade om vem som kunde göra det konstigaste ljudet. Pappa vann med ett ljud som lät som en trumpet som ramlat nerför en trappa. Till sist lyckades Alice få ner dem i sängen. “Nu ska ni sova”, sa Alice bestämt och drog täcket över dem. Mamma knep ihop ögonen. Pappa knep också ihop ögonen, men öppnade det ena igen nästan genast. “Godnattsaga?” frågade han. Alice suckade och funderade. Hur berättar man godnattsagor för vuxna? Fast de vuxna verkar ju vara som barn, så Alice tänkte att det fick bli en vanlig godnattsaga och började berätta om en prinsessa som bodde i ett torn tillsammans med en drake som var rädd för höjder. Det blev en ganska bra saga. Draken fick gå i trappor hela tiden och prinsessan fick hissa ner hans frukost med ett rep. När sagan var slut log Alice nöjt. “Så. God natt.”

Två par ögon stirrade tillbaka ur mörkret. “En till”, sa mamma. “En kort”, sa Alice. Den andra sagan handlade om en kung som råkade bestämma att alla i hela riket måste bära byxorna på huvudet. När den var slut drog Alice upp täcket lite högre. “God natt.” Det blev tyst i ungefär tre sekunder. “En till”, viskade pappa. Alice berättade en tredje saga om en häxa som bara kunde trolla fram potatis. Sedan en fjärde om en sjörövare som blev sjösjuk så fort han såg vatten. Sedan en femte om en jätte som var så liten att han bodde i en tekopp. Varje gång Alice kom till orden “och så levde de lyckliga i alla sina dagar” hördes samma sak från sängen: “EN TILL!” Till slut försökte Alice göra den kortaste sagan någonsin. “Det var en gång en groda. Grodan somnade. Slut.” Mamma funderade. “Vad hände sen?” “Ingenting. Den sov.” “Men vad drömde den?” frågade pappa. Alice blundade. Det var tydligt att de vuxna hade hittat ett kryphål.

Så Alice berättade om grodans dröm. Grodan drömde att den flög till månen i en kastrull, där den träffade en ostkung som hette Bertil och en dansande dammsugare som bara kunde säga “potatisgratäng”. Och någonstans mitt i berättelsen blev det äntligen tyst. Alice tittade försiktigt ner. Mamma sov med munnen lite öppen. Pappa snarkade svagt och höll fortfarande Göran hårt i famnen. Alice reste sig på tå och smög mot dörren. Precis när handen nådde dörrhandtaget hördes en sömnig röst bakom ryggen. “En till...” Alice stelnade. Men sedan började pappa snarka igen. Alice smög ut, sjönk ner i soffan och tänkte att det här med att vara vuxen var mycket märkligare än det såg ut.

Nästa morgon vaknade Alice av ett fasligt oväsen från köket. Med en hemsk känsla i magen skyndade Alice dit och fann mamma och pappa framför spisen. Men nu såg de ut som vanligt igen. Mamma höll i stekpannan och pappa dukade bordet. Alice tittade ner på sig själv och såg sina vanliga händer, sina vanliga fötter och sin vanliga pyjamas. Allting hade blivit rätt igen! “God morgon”, sa mamma glatt. “Vi tänkte göra pannkakor.” Alice satte sig vid bordet och log. Det kändes ganska skönt att vara barn igen. Då ställde pappa fram tallrikarna, satte sig ner och såg fundersam ut. “Jag drömde något väldigt konstigt i natt”, sa han. “Jag drömde att jag hade en pinne som hette Göran.” Det blev alldeles tyst. Alla tre tittade mot hallen. Där, lutad mot väggen bredvid pappas skor, stod en krokig pinne.

Alice sa ingenting. Mamma sa ingenting. Pappa reste sig långsamt, gick fram till pinnen och tog upp den. Sedan kramade han den mot bröstet. “GÖRAN!” ropade han lyckligt. Mamma började skratta så mycket att hon fick sätta sig ner på golvet, och Alice skrattade ännu mer. Och den kvällen, när det var dags att gå och lägga sig, stoppade mamma om Alice och frågade vilken godnattsaga hon ville höra. Alice log sömnigt och sa: “En lång.” Mamma började berätta. När sagan var slut öppnade Alice ena ögat. “En till.” Mamma skrattade och började på nästa. När även den var slut kom samma önskan igen. “En till.” Och från dörröppningen hördes pappa säga: “Jag tycker också vi tar en till.” Han hade förstås Göran under armen.

Laughter lisps in lyrical reign. Distortion drips droned order. All astounded covet the twang of a tea-tripping, time-sifting sorter.

Fingers, pointed, prick at the truth. For what's real but a pot stewed in lies? When governance dreams of knotting 'round schemes, every plug of ascension bleeds whys!

© 2026 AnOublietteofThought. All rights reserved.

Sometimes I want to add some specific style element to an image in a blogpost. Actually I want to add a class-attribute to it. So I have to rewrite ![]() into <img src="" alt="" class=""/> for everytime I want to have an image appear in a special way. I was thinking about a regular expression to automate this and put it with javascript in a html-page I can load.

When I was coding, I thought of asking an AI agent for this. The result is ok, I can use it.

<!DOCTYPE html>
<html lang="nl">
<head>
<meta charset="UTF-8">
<meta name="viewport" content="width=device-width, initial-scale=1.0">
<title>Markdown → HTML afbeeldingen</title>
<style>
  body {
    font-family: system-ui, -apple-system, sans-serif;
    max-width: 900px;
    margin: 2rem auto;
    padding: 0 1rem;
    color: #222;
  }
  h1 { font-size: 1.4rem; }
  label { font-weight: 600; display: block; margin: 1rem 0 .3rem; }
  textarea {
    width: 100%;
    box-sizing: border-box;
    min-height: 120px;
    font-family: ui-monospace, monospace;
    font-size: 0.9rem;
    padding: .6rem;
    border: 1px solid #ccc;
    border-radius: 6px;
  }
  .resultaat {
    white-space: pre-wrap;
    word-break: break-all;
    font-family: ui-monospace, monospace;
    font-size: 0.9rem;
    background: #f5f5f5;
    border: 1px solid #ddd;
    border-radius: 6px;
    padding: .6rem;
    min-height: 60px;
  }
  .preview img {
    max-width: 100%;
    height: auto;
    border-radius: 6px;
    margin-top: .5rem;
  }
  .knoppen { margin-top: .5rem; }
  button {
    padding: .4rem .9rem;
    border: 1px solid #999;
    border-radius: 6px;
    background: #eee;
    cursor: pointer;
  }
  button:hover { background: #ddd; }
</style>
</head>
<body>
  <h1>Markdown-afbeeldingen naar HTML converteren</h1>

  <label for="invoer">Markdown-invoer</label>
  <textarea id="invoer" placeholder="Plak hier je markdown, bijv. ![Man rennend van VS naar EU](https://i.snap.as/BRigJDHX.png)">![Man rennend van VS naar EU](https://i.snap.as/BRigJDHX.png)</textarea>

  <div class="knoppen">
    <label for="classInvoer">Class-attribuut:</label>
    <input type="text" id="classInvoer" value="img_main" size="20">
  </div>

  <label for="uitvoer">HTML-uitvoer</label>
  <div class="resultaat" id="uitvoer"></div>

  <div class="knoppen">
    <button id="kopieer">Kopieer HTML</button>
  </div>

  <label>Voorbeeldweergave</label>
  <div class="preview" id="preview"></div>

<script>
  const invoer    = document.getElementById('invoer');
  const uitvoer   = document.getElementById('uitvoer');
  const preview   = document.getElementById('preview');
  const classInvoer = document.getElementById('classInvoer');

  function converteer() {
    const cls = classInvoer.value.trim() || 'img_main';
    return invoer.value.replace(
      /!\[([^\]]*)\]\(([^)\s]+)(?:\s+"[^"]*")?\)/g,
      (_m, alt, src) => `<img src="${src}" alt="${alt}" class="${cls}"/>`
    );
  }

  function update() {
    const html = converteer();
    uitvoer.textContent = html || '(geen afbeeldingen gevonden)';
    preview.innerHTML = html;
  }

  invoer.addEventListener('input', update);
  classInvoer.addEventListener('input', update);

  document.getElementById('kopieer').addEventListener('click', async () => {
    const html = converteer();
    if (html) {
      await navigator.clipboard.writeText(html);
      alert('HTML gekopieerd naar klembord!');
    }
  });

  update();
</script>
</body>
</html>

Do you ever stop and think about our existence? Our choices? I'm not referring to religious beliefs that give us excuses or ideas to follow. I'm not even really talking about the leaders and extremely wealthy who use our existence as toilet paper for their own shitty ego issues. I'm talking about us. Every single greedy one of us.

We are... vicious. We are cruel. We devour without mercy and with very little challenge to ourselves. Even those we'd consider kind. Why? Is it our nature, or has language and story convinced us it is our right? When, exactly, did we learn to weaponize survival and delude ourselves into believing it self-care?

War for greed. Famine for greed. Ignorance for greed. Atrocity after atrocity after atrocity. Never need. Never humble. Never selflessly. It's always to feed some monstrosity via debting an innocent party.

Over a third of human population lives in what is considered inhumane, unsafe, or inadequate housing conditions. That's around 3.4 billion people as cited by UN-Habitat. Whereas Oracle co-founder Larry Ellison has 24-36 ultra-luxury personal mansions and estates. That's just one of the many persons and corporations whose very existence mocks the idea of all life deserving safe dwelling. Mind you, the person who owns the most land would be King Charles III or rather the British crown with 6.6 billion acres of land. Yes. Billion with a B as in “What a pile of BULLSHIT!” (Sources: The Los Angeles Times and the technical Crown title across Commonwealth lands. This is a private journal grumbling, not a literary piece. Go do your own homework instead of taking my word for it.)

We look down upon our poor and struggling kinsmen while applauding those who gluttonously succeed. We deprive families who risk their lives to migrate to safety and work their ass off for pennies while throwing millions upon millions at individuals in entertainment. We propagate the myth that working hard guarantees “success”, and we rain judgment down on every single person crushed under the weight of an extraordinarily ignorant society.

Then in my country we dare to call ourselves “free” and “brave”.

Were that true, what monstrous creatures we contort ourselves into in order to claim such unaptly defined titles. We don't even see it because we're kept so dumb. It's not just us. It's everywhere. We've just fooled ourselves into believing we're above the defilement, when in reality we are as covered in muck as everyone else. But like many a mind that needs to see itself in a noble light, we wrap our greed in pretty packaging and name it “necessity” so that we don't have to look in the mirror and recognize our truth.

Looking in the mirror sucks. When you look in the mirror, you either have to accept your inadequacies or you have to change. That kind of change is made damn near impossible in today's society because of the monumental mountain climb it takes to stick to it requires an extraordinary amount of will. It's much easier to make excuses and poke our own damn eyes out.

3.4 billion people. I've said nothing of the rest of life. Looking at what we knowingly do to the oceans, land, air, and all life in-between... ignorance is truly bliss. Ignorance is truly, truly bliss. At least we have all learned how to make excuses and point fingers.

And just a final thought because these are the kind of things that I research and doodle with in the middle of the night. Ask your friendly AI unit how much it would cost the US annually if it created a goal to establish a minimum decent physical standard for humane living and infrastructure worldwide. Think of it not as “world aid” but instead as a “global basic infrastructure fund”. Now add other countries' contributions to the mix. Then look at how much we spend on war and nonsense like flying felons to golf courses. Now add the money millionaires and billionaires have contributed for political gain. That's just the tip of the iceberg.

We could have a gorgeous planet where life thrives abundantly, sickness and starvation are the exception, and war is not something we use to kill and steal from each other. We simply choose not to. How fortunate that we've adopted belief systems to forgive us of our own cruelty.

© 2026 AnOublietteofThought. All rights reserved.

The intensity of the construction outside my studio isn’t a consistent predictably timed thing and I’m wondering how that has been affecting my sleep. I’m usually a heavy sleeper, but with the inconsistency of my schedule, I wonder how the external noise and energies are affecting it too. The best and deepest sleep I had was during a meditation retreat. I slept in a tiny and plain room with white walls on either side. There were no decorations other than the flimsy curtain that acted as our “door” and entrance to our individual rooms/pods. We were also meant to be in bed by 9:00pm. I felt very well-rested, but I also remembered my dreams so clearly.

Anyway, here we are on a weekday—it’s a Thursday afternoon and you would think that the noise would be unbearable, but it’s milder and more quiet than last Saturday. Shouldn’t they be doing the heaviest type of work during the week days when people are likely in their office and not at home on a Saturday? The noise reached a peak last week. Noise pollution aside—what are we doing to ourselves? To the planet we were meant to steward? What are we becoming? It’s no wonder all this alien contact is bubbling up—even the beings within or beyond our solar system, are concerned about our choices and going beyond our language to try and talk to us.

I’m writing (i.e. obsessing) about the noise because it’s my current reality. I hear a buzzing above me from within the building and some hammering from the building being constructed across my studio. I have to always keep my blinds shut, because the windows aren’t tinted and I have found myself eye-to-eye with construction workers. I tend to offer a polite smile and move on, but if I kept them drawn so the light can get in, it will not encourage a sense of safety or privacy during the day, especially since my bed is right beside the floor-to ceiling windows.

I’ve been meaning to take shelter at the nearest public library, but I haven’t figured out a schedule for that yet. I feel like I’m being expelled from my place of refuge. Rent is exorbitant enough as it is, and we still have to deal with this question of how much or how little to stay in our homes.

JOURNAL 24 septembre 2026

Ce matin j’ai revu mes psys, ils sont formidables, très impliqués . Ils m'ont assurée que je n’ai pas à avoir peur de ma colère, elle est légitime et c’est ma façon à moi de réagir et me protéger du malheur avec mes moyens. Oui je suis violente, mais je suis parfaitement capable de maîtriser et orienter cette violence pour la transformer. Ils m'ont conseillée de sortir mon sabre, puisque ça me permet de tenir mon ego à distance et pratiquer ma forme de méditation active en m’oubliant dans les kana. Je suis sortie très calmée déjà. J'ai mangé un énorme yakitori pour faire marcher mes mâchoires puis je suis rentrée et j'ai sorti ma lame de paix, celle offerte par mon frère sortie du trésor familial. Je la dégaine très rarement par respect, mais cette fois c'était l'occasion ou jamais. Puis j'ai pratiqué les kanas jai dansé ma danse pendant deux heures. Je n’ai pas vu le temps passer. J'étais totalement fondue dans la lame et la danse. Je suis sortie parfaitement calmée, l'esprit en paix. Je peux affronter la réalité dans toute son horreur sans frémir ni de rage ni de désespoir. Au moins cette nuit je pourrai dormir.

Nous attendons des nouvelles. On n'a pas retrouvé ce salaud S’il s’est enfoncé profondément dans la forêt on ne le retrouvera peut être jamais. Nous espérons qu’au moins on retrouvera shieko et qu’on pourra lui offrir un lieu de repos décent. La police n'a aucune piste. Ce que nous craignons maintenant, c’est le classement sous la rubrique « disparue » Que faire d'autre sinon prier ? Midori va mieux, elle prend du recul, assez pour accepter le deuil. Asu est auprès d'elle. Elles font de grandes marches apaisantes dans la montagne ma princesse est arrivée. Je vous aime tellement je sais pas comment vous le dire merci

La police m'a appelée. Je ne sais pas pour qui ils me prennent mais ils ont décidé que je ferai intermédiaire entre eux et midori et la maman de shieko. Ils me chargent c’est le bon mot de résumer la situation présente : shieko a disparu le jeudi sans doute directement en sortant de chez elle, son ex devait l'attendre. Son téléphone déconnecté vers 6h30, sans doute la carte a été démontée. Puis plus aucune information d'elle ou de lui jusqu’à vendredi matin sur le parking. Ils sont persuadés qu’il l'a assassinée et a fait disparaître le corps. Ils aimeraient qu’on leur indique des endroits connus de nous où il aurait pu le dissimuler. Eux cherchent dans un rayon où il aurait pu circuler en voiture. Il a fait laver sa voiture dans une laverie automatique ½ h avant d'arriver à la forêt il était seul. Voilà merci madame Il faut être solide et courageuse maintenant, je vais téléphoner à la maman de shie et ensuite à midori. Heureusement que j'ai vu mes psys ce matin, je suis calme et j’ai retrouvé assez de lucidité. Après je vais essayer de dormir.

#shieko #midori

This floor-lamp I ordered from Ikea (The KLÖVING) refused to adequately screw onto its damn base.

A quick look online revealed that wobbliness is indeed a common issue among buyers. I could've returned it and exchanged for a less pain-in-the-ass lamp, but who are we kidding? I wouldn't be me unless I attempted an unnecessary roundabout problem-solving idea.

Black aluminum wire to fashion a closed hook atop the lamp, and hook clips to secure a [too long] boxing-bag chain between the lamp and and a brass expansion hook-bolt drilled into the ceiling.

The chain is probably overkill, given that the lamp doesn't really weigh that much. I'll probably replace it with a sturdy enough rope of some kind.

#journal #studio #cairo #ikeahack

“Hayat anlaşılmaz bir mucizedir, boyuna harcanır, erir, buna rağmen yine dayanır, sürüp gider. Tıpkı Drina’nın üstündeki köprü gibi.”

“Tabiatın fazla cömert davrandığı kişiler, bazen işte böyle kadere meydan okurlar.”

Ivo Andrić — Drina Köprüsü

İstanbul

Chillin, listening to :Wumpscut: again, thorns: Tonight you sleep in hell 🤘🤘

Speaking of which, one of the greatest songs of all time is Slaid Cleaves ”Breakfast in hell”

It’s about these lumberjacks risking their lives every day, dying for example trying to fix a logjam

They all knew in a second or two  He'd be crushed or frozen or drowned

that’s hard work

That’s hard work

That’s hard work, and for what?

It’s not about the Bugatti — that’s just hot smoke!

It’s not

It’s cause it needs doing.

Talk about work bitch, tell that to the sweatshop workers, chained to the sewing machines.

Or to that guy who fell off his truck, and bloated from internal bleeding still finished his route

He just wished to eat at the buffet with his wife!!

How disconnected from reality, I think, do you have to be to write such a song: work bitch by Britney Spears?

Still love her though, i can hold more than one thought in my head ✌️

Today was honestly a really dark day. I struggled a lot with intrusive thoughts about suicide and several other really morbid things. I honestly kind of just stood here for a pretty solid amount of time. Debating if I should write down an example of one of the thoughts, but I think it’s too morbid and so I will refrain. I am honestly pretty scared however. I haven’t had ideation like this in a long time. There were some lines in the song, beach life and death that resonated a lot however and so I guess I’m going to talk about that.

It should be called anti-depression

As a friend of mine suggested

Because it's not the sadness that hurts you

It's the brain's reaction against it

I don’t think this is necessarily groundbreaking in an obvious sense, but I feel like it did capture something that is kind of hard to explain. Depression for me a lot of the times isn’t necessarily the sadness. I think that is something that everyone understands and goes through to some extent, but rather it is the persistent lack of joy. Anything good goes so incredibly quickly from my brain, and the bad is just a persistent drum beat. The second everything goes away I start to hear it again. But it’s not even the sadness, it’s the fear of depression itself. Me feeling sad doesn’t make me want to kill myself, I want to kill myself to get away from the sadness. It’s this terrifying thought of things never getting better, and I know I’m depressed right now because I can’t even fucking fathom what it’s like to not be in this pit. It has been like this for days, and I cannot remember a life before it and I cannot picture a life after this. Even though I know that both of those things are false. I just don’t want to exist and I want to get away from all of it and I want to stop and my life is so incredibly good in so many different ways, and I think those are parts of the reasons why I am not actively suicidal. But even in absence of any meaningful problem, I am so incredibly miserable, and I want to die.

I am learning to bypass the bereavement of a daily information bomb. I still strive to keep myself informed, and I sidestep the ritual damage control that gets flung in our direction. But I've also taught myself to trim away the headlines, and only linger in audience of the corrupted stage long enough to see through the illusion dealt — for chugging it down does little good.

This morning, I wake embraced within life's deep midnight hold, and I gaze out at the world we continue to deform. I listen to the roaring grind of our existence drown out nature's serenade, and I peer blindly up towards the heavens, ignorant to the point of such a doomed existence. Not because we die. I do not view the cycle in that manner, but because of how we enforce death in order to keep ourselves from living.

© 2026 AnOublietteofThought. All rights reserved.

My furry baby turned three today! I got him a little piece of salmon and broccoli as a special birthday dinner.

Today felt a bit lighter! I worked out, volunteered, grocery shopped and even cooked – something I haven't done enough of lately. I feel bright and ready to think ahead to the future.

I submitted my first job application!! It felt daunting, but then again every job application always feels daunting. I hope to spend some time looking for more opportunities tomorrow while balancing the hobbies and appointments I have the remainder of this week. I feel like the future is open and ready for me. I have this gut feeling like I am just on the edge of the life I dream.

Thank you for your message. I am currently out of office — but not for much longer.